Generalsekreterare Kofi Annans budskap på internationella dagen för biologisk mångfald den 22 maj 2004

Olja mot mat-programmet från ett FN-perspektiv (Av Edward Mortimer)

Generalsekreterare Kofi Annans budskap på internationella familjedagen den 15 maj 2004

Generalsekreterare Kofi Annans budskap på internationalla dagen för pressfrihet den 3 maj 2004

Internationella dagen till minne av offren för folkmordet i Rwanda den 7 april 2004

"Arbets- och praktikmöjligheter inom FN-systemet"- Universitets- och högskolepresentation
den 31 mars - 1 april 2004.

Vattendagen den 22 mars 2004

Generalsekreterare Kofi Annans budskap på internationalla dagen mot rasdiskriminering den 21 mars 2004

Generalsekreterare Kofi Annans budskap på internationella kvinnodagen den 8 mars 2004

Haiti: den här gången måste vi lyckas (Av Kofi A. Annan)

Därför behöver Europa en strategi för invandring (Av Kofi A. Annan)

Biologisk mångfald erkänns nu som en central del i arbetet med hållbar utveckling, fattigdomsutrotning och för att uppnå millenniemålen. Temat för årets internationella dag för biologisk mångfald, Biologisk mångfald: mat, vatten och hälsa för alla, betonar den biologiska mångfaldens betydelse när det gäller att säkra mat och vatten och alla de traditionella mediciner och moderna läkemedel som baseras på världens biologiska rikedom.

Alltsedan Världstoppmötet om hållbar utveckling 2002, då regeringar lovade att reducera förlusten av biologiska arter avsevärt senast 2010, har biologisk mångfald intagit en allt mer framträdande plats på dagordningen i forum där man diskuterar mänsklig utveckling och vår planets överlevnad. Regeringar erkänner att konventionen om biologisk mångfald och dess protokoll om biosäkerhet, och processen som de två avtalen har satt igång, är avgörande både för att bevara och använda biologisk mångfald på ett hållbart sätt, och för att uppnå en rättvis fördelning av den tillgång som genetiska resurser utgör.

Det senaste året har en hel del framsteg gjorts. Cartagena-protokollet om biosäkerhet trädde ikraft i september förra året. De länder som stödjer konventionen har antagit indikatorer för att mäta vilka framsteg som görs fram till 2010. Man har också beslutat att utarbeta ett internationellt system för fördelning av och tillgång till genetiska resurser.

Dessa och andra intiativ måste emellertid understödjas av nationella riktlinjer och av ytterligare ekonomiska och tekniska resurser. Vidare måste man komma ihåg att bevarandet av biologisk mångfald inte bara är regeringarnas ansvar. Varje individ, kommun, sektor och organisation, privat, allmän, nationell, internationell eller icke-statlig, har ett ansvar och ett intresse i att förändra synsätt genom utbildning och genom att föregå med gott exempel, och därigenom hjälpa till att få ett slut på vårt tanklösa eller medvetena slöseri.

Det är skrämmande att tänka på konsekvenserna av ett misslyckande i vårt arbete för att bevara den biologiska mångfaden. Vår högsta prioritet borde vara att garantera att jordens ekosystem mår bra och fungerar – på land, till havs och i luften. Låt oss på denna internationella dag för biologisk mångfald lova att främja global medvetenhet om den biologiska mångfaldens värde och, mest av allt, att göra vårt yttersta för att bevara vår oersättliga källa till liv.

Generalsekreterare Kofi Annans budskap
på internationella familjedagen den 15 maj 2004

Årets internationella familjedag har en särskild betydelse eftersom 2004 också markerar tioårsjubileet för internationella familjeåret. Internationella familjedagen ett tillfälle att komma ihåg hur viktiga de ursprungliga riktlinjerna och målen från familjeåret är på nationell, regional och global nivå.

Det har skett många framsteg under de senaste tio åren. Många medlemsstater har etablerat nationella handlingsprogram. Ansträngningar görs för att integrera familjeperspektiv i nationell lagstiftning, politik och programutveckling. Forskning om familjefrågor berikar politik och program, och samarbete inom FN-systemet bidrar till att utveckla riktlinjer för global handling. Det civila samhället initierar och koordinerar program och åtaganden till stöd för familjer. Faktiskt tyder detta intresse och dessa initiativ från aktörer på alla nivåret på att familjens välbefinnande har blivit en central punkt inom nationell utveckling och fattigdomsbekämpning.

Men mer måste göras. På årets internationella familjedag uppmanar jag regeringar, det civila samhället och individer, att fortsätta arbeta för riktlinjer och program som erkänner och stödjer de bidrag som varje familj utgör för sina medlemmar och sitt samhälle. Låt oss engagera oss för att skapa en värld som bevarar och stödjer familjen, för kommande generationers skull.

Generalsekreterare Kofi Annans budskap
på internationalla dagen för pressfrihet den 3 maj 2004

Information är utan tvivel en maktfaktor. De som har tillgång till en fri och oberoende media får ett bredare perspektiv. Internationella dagen för pressfrihet är en viktig påminnelse om den vikiga roll journalister har i informationsåldern, särskilt vad det gäller att skydda mänskliga rättigheter och att främja utveckling.

Denna internationella dag är också ett tillfälle att minnas och hedra de journalister som har dödats i tjänsten eller de som har fängslats och arresterats. Kommitten för skyddandet av journalister (The Committe to Protect Journalists) samlar in dyster data om de faror som journalister möter. 36 journalister dödades 2003 och minst 17 har dödats under de första tre månaderna i år. De dog för att vi skulle få information, för att kunna ge förstahandsuppgifter om vikiga händelser och för att ge persepektiv på vår tids utveckling. Vissa blev måltavlor på grund av vad de rapporterade om eller på grund av deras anknytning till en viss mediaorganisation. Enligt Kommitten för skyddandet av journalister satt ytterligare 136 journalister i fängelse i slutet av 2003, helt enkelt bara för att de är journalister.

Det är resolut att välja att bli journalist när man tänker på de faror man kan möta. Det ständiga hotet mot journalisters personliga och yrkesmässiga integritet måste angå alla oss som ser media som en representant för det fria ordet och som det enda sättet för att väcka medvetenhet.

Dessa händelser behöver inte nödvändigtvis vara omedelbara eller traumatiska. Samtidigt som kriget i Irak har varit det dominerande ämnet för både media och politiker måste kamper av annan art, som till exempel de mot fattigdom, diskriminering och sjukdomar, också ges uppmärksamhet. På internationella dagen för pressfrihet förra året frågade jag mig varför vissa ämnen och händelser får stor täckning, medan andra som tycks lika viktiga inte ges lika mycket intresse. Den frågan är fortfarande relevant. Precis som om det skulle krävas att en stat måste kollapsa innan världssamfundet agerar eller att en kris måste uppstå för att få mediatäckning. Det finns viktiga saker att rapportera om även i fredstid. Saker som påverkar vardagen för barn, kvinnor och män över hela världen.

Låt oss på årets internationella dag för pressfrihet förnya vårt åtagande för en fri och och oberoende media som ett viktigt krav för att kunna bygga en bättre och rättvisare värld. Och låt oss alla göra vårt yttersta för att garantera att journalister, de män och kvinnor som hjälper oss att förstå oss själva och vår omvärld, kan fortsätta sitt viktiga arbete i säkerhet och utom fara.

RUNIC Bryssel finns på plats på arbetsmarknadsdagar vid följande universitet och högskolor den 31 mars - 1 april 2004:
 

Malmö högskola den 31 mars kl.10.00, IMER, Citadellvägen 7   Göteborgs universitet den 31 mars kl.15.00, Husargatan 44   Lunds universitet den 1 april kl.10.00, Eden   En RUNIC-anställd kommer att tala om "Arbets- och praktikmöjligheter inom FN-systemet". Det kommer även att finnas bokbord med FN-info och möjlighet att ställa frågor.
	Broschyr om RUNIC på svenska

Generalsekreterare Kofi Annans budskap
på internationalla dagen mot rasdiskriminering
den 21 mars 2004

En fredlig protest mot passlagarna, en av de mest hatade följderna av aparheidsystemet, den 21 mars 1960 i Sharpville i Sydafrika slutade med att 69 demonstranter dog. Massakern i Sharpville blev en milstolpe i antiapartheidrörelsens historia. Den bidrog också till att FN:s generalförsamling utnämnde denna årligt återkommande internationella dag som tillägnas kampen mot rasism var och när den än förekommer.

I år är det tio år sedan folkmordet i Rwanda, något som påminner oss om de fasor som etniskt och rasrelaterat hat kan förorsaka. I år är det också 200 år sedan revolutionen i Haiti som ledde till att Latinamerika och Karibiens slavar blev fria. FN:s generalförsamling har utnämnt år 2004 till det Internationella året till minne av kampen mot slaveri och dess avskaffande. Det som måste förena arbetet inom dessa båda områden är inte bara att vi hedrar minnet av offren för de gångna tragedierna, utan också vår beslutsamhet att rädda andra från att bli offer för liknande tragedier i framtiden.

Detta innebär att vi måste vända de bestående konsekvenserna av slaveri och slavhandel. Slaveriet och slavhandelns orättvisor har bidragit till den fattigdom, underutveckling, marginalisering, social uteslutning, ekonomisk ojämlikhet, instabilitet och osäkerhet som drabbar många människor i olika delar av världen, särskilt i utvecklingsländer. På FN:s världskonferens mot rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och liknande intolerans 2001 erkände världens stater att slaveri och slavhandel var förskräckliga tragedier i mänsklighetens historia och några av de största orsakerna till rasism. FN bibehåller sitt starka engagemang med att hjälpa människor och länder att frigöra sig från detta arv, samtidigt som vi bekämpar nutida former av slaveri, som t.ex. tvångsarbete - bl.a. innefattande sexuellt utnyttjande - en mörk fläck på vårt kollektiva samvete.

Rasism är också en av rötterna till folkmord. Rasistisk praxis, rasideologier och en offentlig debatt som förnekar hela gruppers värdighet och rättigheter måste fördömas. Vi måste också stärka våra system för tidig varning och förhindrande av folkmord, massmord, etnisk rensning och likande brott och sträva efter att ställa de skyldiga inför rätta, t.ex. genom den Internationalla brottmålsdomstolen. Jag kommer snart att utnämna FN:s särskilde rådgivare för att förhindra folkmord och att ta upp andra förslag för att stärka vårt arbete inom detta område.

Tolerans, inter-kulturell dialog och respekt för mångfald är viktigare än någonsin i världen eftersom människor blir närmare och närmare förbundna med varandra. Vi vänder oss särskilt till regeringar för att skapa politisk vilja och beslutsamhet. Låt oss på årets internationalla dag för avskaffande av rasdiskriminering inspireras på nytt av den grundläggande princip som finns i FN-stadgan och i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna: alla människors lika värde.

Generalsekreterare Kofi Annans budskap
på internationalla kvinnodagen den 8 mars 2004

När vi uppmärksammar årets internationalla kvinnodag ser vi de förödande siffrorna som hiv/aids-epidemin har på kvinnor och den livsviktiga roll som kvinnor har i kampen mot aids.

I början trodde många att aids var en sjukdom som mest drabbade män. Bara för tio år sedan visade statistik att kvinnor drabbades mera sällan. Men ett förfärande mönster har utvecklat sig sedan dess. Över hela världen får kvinnor i allt högre grad ta de stora stötarna som epidemin orsakar. Idag är mer än hälften av alla vuxna som har hiv/aids i afrikanska länder söder om Sahara kvinnor. Siffrorna för nyinfekterade är mycket högre bland unga afrikanska kvinnor än bland unga män. I hela världen är åtminstone hälften av de som nyligen har smittats kvinnor och bland personer under 24 år står nu flickor och kvinnor för nära två tredjedelar av de som bär på hiv. Om det fortsätter så här kommer kvinnor snart att utgöra majoriteten av det globala antalet smittade personer.

Eftersom aids drabbar den samhällets livlina som kvinnor representerar utvecklas en ond cirkel. Fattiga kvinnor får ännu mindre ekonomisk trygghet som ett resultat av aids, de förvägras ofta rättigheten till en bostad, egendom eller arv och i vissa fall till och med adekvat hälsovård. På landsbygden har skyddsmekanismer som har hjälpt kvinnor att föda sina familjer under perioder av torka eller hungersnöd kollapsat p.g.a. aids. Det leder till att familjer splittras och flyttar med än större risk för hiv-infektion som följd. Eftersom aids tvingar flickor att sluta skolan, vare sig de tvingas ta hand om sjuka släktingar, sköta hushållet eller att hjälpa till att försörja familjen, sjunker de allt djupare ner i fattigdom. Deras barn i sin tur löper stor risk att inte gå i skolan och att smittas. Följaktligen betalar samhället många gånger om priset för de dödliga följder som aids innebär för kvinnor.

Varför är då kvinnor mer sårbara för att smittas? De har vanligtvis inte flest sexuella kontakter utanför äktenskapet eller tenderar att vara sprutnarkomaner oftare än män. Men de orättvisa förhållandena i samhället sätter dem i farozonen. Det finns många faktorer, däribland fattigdom, missbruk och våld, brist på information samt tvång från äldre män och män som har flera partners. Det är därför som många vanliga förebyggande ABC-strategier som ”avstå, var trogen, använd kondom” är ohållbara. Där det förekommer sexuellt våld är inte avhållsamhet eller att insistera på att använda kondom realtistiska alternativ för kvinnor och flickor. Inte heller är äktenskap alltid lösningen. I många delar av utvecklingsvärlden gifter sig flickor innan de fyllt 20 år och fler av dessa flickor är hiv-smittade än bland gruppen med ogifta, sexuellt aktiva flickor – ofta för att deras makar har flera partners.

Vad som behövs är en positiv och konkret förändring som ger kvinnor och flickor mer makt och självförtroende och som förändrar relationenen mellan män och kvinnor på alla samhällets nivåer.

En förändring som stärker det rättsliga skyddet av kvinnors rättighet till egendom och arv och som gör att de har full tillgång till preventiva medel, bl.a. gel mot hiv (mikrobicider) och kondomer för kvinnor, sk. femidomer, för att förhindra att bli hiv-smittade. En förändring som gör att män tar sitt ansvar – vare sig det rör sig om att sörja för att deras döttrar får en utbildning, avstå från sexuella mönster som försätter andra i fara, avstå från relationer med flickor och mycket unga kvinnor eller att förstå att när det gäller våld mot kvinnor så finns det inget utrymme för förståelse eller några godtagbara ursäkter.

Därför presenterade UNAIDS förra månaden en global samling för kvinnor och aids ”Global Coalition on Women and AIDS” som ett sätt att garantera att stärkandet av kvinnors makt är en central fråga och för att visa att man fortsätter arbetet med den viktiga roll som kvinnor redan har i kampen mot hiv/aids i hela världen. I de flesta länder och samhällen som jag har besökt runt om i världen är det kvinnorna som har varit de mest aktiva och effektiva förespråkarna i kampen aids. Överallt där epidemin skördar många offer finns det hjältemodiga kvinnogrupper och sammanslutningar som gör ett enastående arbete med förebyggande åtgärder och vård. Att stödja dessa kvinnor och uppmuntra andra att följa deras exempel måste bli vår framtida strategi. Det är bland dem som de verkliga hjältarna i kriget mot aids står att finna. Det är vårt jobb att utrusta dem med styrka, resurser och hopp.

”Inte en gång till”! Det var den spontana reaktionen i FN och i nationella regeringar tidigare i år när det stod klart att Haiti, det fattigaste landet på västra halvklotet, höll på att urarta i kaos, och tanken på ett nytt internationellt ingripande började att diskuteras.

Vi hade varit där och gjort det tio år tidigare. 1994 gick en multinationell styrka in i Haiti, med godkännande från säkerhetsrådet, och återinförde den valde presidenten Jean-Bertrand Aristide till makten. Sex månader senare tog FN självt på sig ansvaret för uppdraget. En riktig men, betraktad så här i efterhand, alltför kort ansträngning gjordes för att få landet på fötter igen och förmå det att upprätthålla stabilitet, särskilt genom att utforma, utrusta och utbilda en professionell polisstyrka.

Nu står vi här igen. Den 28 februari när President Aristide lämnade landet, hade polisstyrkorna upplösts och landet var praktiskt taget i händerna på beväpnade ligor. Följande dag godkände säkerhetsrådet återigen ett ingripande av FN:s medlemsländer och den här gången fick FN bara tre månader på sig att sörja för säkerheten i landet.

Ett preliminärt FN-team är nu på plats i Haiti och utvärderar vad som måste göras och vilken form FN:s framtida närvaro i landet skall ha. Vi kan vara säkra på att den uppgiften blir komplex. Säkerhetsrådet har lovat såväl humanitär och ekonomisk hjälp som hjälp med demokratisk samhällsstyrning, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.

Situationen verkar ännu mer komplex idag än för tio år sedan. Vapen har spridits och narkotikahandel har etablerats. Haitierna är frusterade och lika besvikna på världssamfundet som på de egna ledarna. Händelserna i februari har förvärrat polariseringen och gör det svårt att bilda en ny regering som både motståndare och anhängare till Aristide kan acceptera.
Borde vi ha lärt oss att utomstående parter inte kan lösa Haitis problem? Detta är trots allt ett land som precis har firat 200-årsjubileum av självständigheten från slaveri och kolonialism. I början på 1900-talet var Haiti under en period ett USA-protektorat. Skall det bara lämnas åt sitt öde?

Det är en abstrakt tanke. Haiti är oförmöget att lösa situationen själv och följderna av att överge landet skulle bli fortsatt eller upptrappat kaos. Vår globaliserade värld har inte råd med ett sådant politisk vacuum, vare sig det handlar om bergen i Afghanistan, eller på själva trösklen till den enda kvarvarande supermakten.

Idag är det svårare att ignorera synen av mänskligt lidande än det var förut, men den avgörande skillnaden från tidigare är att kaos inte längre håller sig inom landsgränser. Det breder ut sig iform av flyktingströmmar, terrorism eller olaglig handel med narkotika, vapen eller t.o.m. med människor. Ingen vill ingripa, men till sist har vi inget val.

Och när vi väl gör det kan vi lära oss mycket av tidigare försök.
En sak är att ingen organisation, bidragsgivare eller internationell samarbetspartner kan fullfölja uppgiftten ensam. Vi i FN måste arbeta nära CARICOM (Caribbean Community) och OAS (Organization of American States) för att hitta ett integrerat och gemensamt tillvägagångssätt. Dessa båda organisationer har haft ledande roller i den nuvarande krisen och de måste förbli engagerade i Haiti som regionala samarbetspartners, också efter det att de blå baskrarna har lämnat landet. Haiti får inte bli så isolerat i sitt eget grannskap som det varit hittills.

En annan lärdom är nödvändigheten av att på ett effektivt sätt och i god tid ta itu med potensiella bråkmakare. Erfarenheter från andra länder som har tagit sig upp ur kaos och konflikter har lärt oss att ett stort antal utstötta och beväpnade individer bara kan hållas ifrån bråk om de avväpnas och får en riktig chans till arbete. Utan ekonomisk tillväxt omgrupperas miliser alltför lätt och cykeln av fattigdom, våld och instabilitet börjar om på nytt.

Men den viktigaste lärdomen är att det inte finns någon snabb sorti. Haiti behöver resurser och stöd länge. Den nuvarande krisen beror minst lika mycket på oansvarigt uppförande av Haitis politiker som på försummelser eller misslyckanden i tidigare internationella ansträngningar. För att lyckas på riktigt måste nya och mer ansvarsfulla politiska grupper komma fram och fortsätta bygga på den roll som civilsamhället har haft i krisen.

Detta kan inte göras i en handvändning. Ett långsiktigt arbete på tio år eller mer behövs för att återuppbygga såväl polisväsende och domstolar som grundläggande sociala tjänster som hälsovård och utbildning.

Alltför ofta påkallar kriser som denna vår uppmärksamhet endast när de är som mest akuta, när TV-bilderna är allför skrämmande, våldet är alltför hemskt och miljontals människors lidande blir outhärdligt. I ett land som Haiti är det bara genom genom ett fortsatt engagemang, både från regeringar och civilsamhället, som vi kan hjälpa till och bygga upp institutioner där demokrati kan slå rot.

Mycket står på spel, framför allt för Haitierna men också för oss. För att lyckas den här gången måste vi göra saker annorlunda. Framför allt måste vi bibehålla internationellt fokus och sätta resurser till förfogande tills jobbet är klart.

Författaren är generalsekreterare i FN.

Därför behöver Europa en strategi för invandring
Av Kofi A. Annan

En av de största prövningarna för det utvidgande EU kommer under de kommande åren och årtiondena att vara att hantera den utmaning som invandringen innebär. Om Europas samhällen klarar denna utmaning kommer invandringen att berika och stärka dem. Om de misslyckas kan resultatet bli sämre levnadsstandard och sociala klyftor.
Det råder ingen tvekan om att Europa behöver invandrare. Européer lever längre och har färre barn. Utan invandring kommer befolkningen i de snart 25 EU-medlemsländerna att minska, från nuvarande omkring 450 miljoner till under 400 miljoner år 2050.

EU är inte ensamt om detta - Japan, Ryssland och Sydkorea m.fl. står inför liknande möjliga framtidsscenarion där lediga arbeten inte tillsätts och tjänster inte utförs samtidigt som ekonomier försvagas och samhällen stagnerar. Enbart invandring kan inte att lösa dessa problem, men det är en viktig del av lösningen.

Människor från andra kontinenter kommer fortsätta att vilja komma och leva i Europa. I dagens orättvisa värld har många asiater och afrikaner ingen möjlighet att förbättra sin situation, något som de flesta européer tar för givet. Det är inte förvånande att många av dem ser Europa som möjligheternas land där de vill börja ett nytt liv, precis som den nya världen en gång lockade tiotals miljoner utfattiga men företagssamma européer.

Alla länder har rätt att bestämma om de frivilligt vill ta emot invandrare (i motsats till flyktingar som har rätt till bekydd under internationell lag.) Men det vore oklokt av européerna att stänga dörren. Det skulle inte bara skada deras långsiktiga ekonomiska och sociala framtidsutsikter utan också leda till att fler och fler människor försöker ta sig in bakvägen genom att begära politisk asyl (och således överbelasta ett system som syftar till att skydda flyktingar som har flytt av rädsla för förföljelse) eller genom att anlita smugglare och ofta riskera att dö eller skadas genom desperata och olovliga flyktförsök med båt, lastbil och flygplan.

Illegal invandring är ett stort problem och länder måste samarbeta för att stoppa det, särskilt när det gäller att få bukt med människosmuggling och människohandel vars organiserade nätverk utnyttjar sårbara människor och underminerar rättssäkerheten. Men kampen mot illegal invandring borde vara en del av en mycket bredare strategi. Länder borde se till att det finns kanaler för laglig invandring och dra nytta av fördelarna med en sådan, samtidigt som man skyddar invandrares grundläggande mänskliga rättigheter.

Invandringen till Europa kan också gagna fattiga länder. Under 2002 sände invandrare minst 88 miljarder US dollar i penningförsändelser till utvecklingsländer. Det var 54% mer än de 57 miljarder US dollar som dessa länder får i utvecklingsbistånd.

Därför är invandring ett ämne av intresse för alla länder – och det är ett ämne som kräver ett större internationellt samarbete. Den nyligen etablerade Globala Kommissionen för Internationell Migration, vars ordförandeskap delas av framstående offentliga personer från Sverige och Sydafrika, kan hjälpa till att etablera internationella normer och bättre riktlinjer för att hantera en invandring för allas bästa. Jag är övertygad om att kommissionen kommer att komma fram till några bra förslag och jag hoppas att dessa vinner stöd både från länder som ”sänder” invandrare och från länder som tar emot dem.

Att hantera invandring är inte bara en fråga om att öppna dörrar och ingå internationella samarbeten. Det krävs också att alla länder gör ännu större ansträngningar för att integrera nyanlända invandrare. Invandrare måste anpassa sig till sina nya samhällen och samhällena måste också anpassa sig. Endast med en uppfinningsrik strategi för integrering av invandrare kan länder garantera att invandring berikar värdlandet.

Medan varje land närmar sig denna fråga i förhållande till sin egen karaktär och kultur får vi inte glömma vilken oerhörd insats miljontals invandrare redan har gjort för moderna europeiska samhällen. Många av dem har ledande positioner i regeringar, inom vetenskap, inom akademier, sport och konst. Andra är mindre kända men spelar en lika viktig roll. Utan dem skulle många hälsovårdsystem vara underbemannade, många föräldrar skulle inte ha den hemhjälp de behöver för att sköta sina arbeten, och många serviceyrken som ger statsinkomster skulle vara obesatta. Invandrare är en del av lösningen, inte en del av problemet.

Alla som är angelägna om Europas framtid och om mänsklig värdighet borde därför motarbeta tendensen att göra invandrare till syndabockar för sociala problem. De allra flesta invandrare är strävsamma, modiga och och beslutsamma. De vill inte åka snålskjuts på någon annans bekostnad. De vill ha en rimlig möjlighet för sig och sina familjer. De är varken kriminella eller terrorister, de är laglydiga. De vill inte bo avsides utan vill integreras och samtidigt behålla sin identitet.

Invandrare behöver Europa i detta 21:a århundrade. Men Europa behöver också invandrare. Ett slutet Europa skulle vara ett torftigare, fattigare, svagare och äldre Europa. Ett öppet Europa, förutsatt att Europa hanterar invandringen väl, blir ett rättvisare, rikare, starkare och yngre Europa.

Författaren till denna artikel är FN:s generalsekreterare. Artikeln baseras på det tal han håller i Europaparlamentet den 29 januari.