FN och mänskliga rättigheter: 50-årsjubiléet
för den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna 1948-1998

Generalsekreterare
Kofi Annan om de
mänskliga rättigheterna och
50 års jubiléet av den allmänna förklaringen
Utdrag av hans tal vid öppnandet av den 54:e sessionen
för kommissionen för mänskliga rättigheter
i Genève den 16 mars 1998:
De tidlösa principer som den allmänna förklaringen
beskrev klart och tydligt redan för ett halvt sekel
sedan föddes ur outtröttliga ansträngningar
av individer från alla jordens hörn. Idag
anammar män, kvinnor och barn över hela världen
principen om mänskliga rättigheter som uttrycks
i förklaringen.
De vet kanske inte att dokumentet antogs den 10 december
1948, de inser kanske inte att ett internationellt system
har slagit rot under de senaste 50 åren för
att skydda de rättigheter dokumentet deklarerade
för alla människor. Men de förstår
att mänskliga rättigheter är nödvändiga
för ett värdigt liv.
Alla människor delar en önskan om att leva
utan fasa för våld, svält, sjukdom,
tortyr och diskriminering. De tror på alla individers
rätt att uttrycka sig fritt; utveckla sina talanger;
sträva efter sina och sitt samhälles ambitioner.
De vet att dessa rättigheter inte tillhör
några få utvalda, utan tillhör alla
människor. Alla världens folk har gjort mänskliga
rättigheter till sina rättigheter.
Hela tiden har det växande stödet för
förklaringen gett dess budskap nytt liv. Stödet
har utvidgat budskapets räckvidd vida omkring.
Det har bekräftat budskapets universalitet. Förklaringen
har använts som en modell för inhemsk statsförfattning,
lagstiftning, regleringar och handlingssätt för
regerande som skyddar mänskliga rättigheter.
Nationella domstolar, parlament, regeringar, advokater
och frivilliga organisationer i hela världen har
otaliga gånger hänvisat till förklaringen.
Denna våg av stöd som gett förklaringen
dess plats i vårt medvetande är ett levande
bevis på att den talar till hela världen.
Värderingarna i rättigheterna ska uttryckas
så att de förstås av alla de människor
som de omfattar och skyddar.
50-års jubileets motto "all human rights
for all" sammanfattar de utmaningar vi står
inför idag. Ja, förklaringen är vårt
gemensamma tillkännagivande av de mänskliga
rättigheterna. Men tyvärr, har den ännu
inte blivit vår gemensamma handlingsplan.
Kränkningar av de mänskliga rättigheterna
fortsätter vara en realitet som vi inte har kunnat
- i vissa fall velat - stoppa. Orsakerna till skillnaden
mellan retorik och realitet - mellan ord och handling
- är många. Men vi måste göra
något åt detta, om vi ska kunna förverkliga
visionen som våra förfäder gav oss i
förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Vi måste nu arbeta för att konventionerna
om mänskliga rättigheter ratificeras, så
att de blir juridiskt bindande världen över.
Högkommissarien och jag har vänt oss till
alla regeringsledare för att påminna om resultatet
av Wien-konferensen. FN:s mänskliga rättighets
program är redo att stötta medlemsländerna
i sina strävanden.
Jag anser att FN:s roll - och min egen roll som generalsekreterare
- är central när det gäller att uttrycka,
främja och skydda mänskliga rättigheter.
Under månaderna strax innan jag blev vald till
generalsekreterare, talades det mycket om finansiering
och administration. Men som jag sa vid mitt tillträdande:
det som är och måste förbli ledstjärnan
för vårt arbete är den moraliska dimensionen
av det. För att markera 50-års jubiléet
för förklaringen har jag tagit upp mänskliga
rättigheter överallt, från Teheran till
Shanghai.
Ta min egen kontinent Afrika som exempel. När
jag åkte till Harare för att tala till Organization
of African Unity förra året, hade jag ett
svårt, men också ett mycket enkelt budskap
till dem.
Under de senaste 50 åren har Afrika genomgått
en rad förändringar. Först avkoloniseringen
och kampen mot apartheid, sedan en period av inbördeskrig
och militärregimer. Nu, tror jag, tiden har kommit
för Afrikas tredje våg: en våg av fred
grundad i demokrati och mänskliga rättigheter.
Förutsättningen för att den tredje vågen
lyckas är folkets vilja. Över hela världen
inser man nu de dåliga konsekvenserna av regeringskupper.
Ett bättre bevis än president Ahmmed Tejan
Kabbahs återvändande till Freetown för
en vecka sedan, efter att den illegala militärjuntan
fråntogs makten, kan vi knappast få.
Men några afrikaner anser fortfarande att mänskliga
rättigheter är den rike mannens lyx, något
som Afrika inte är redo för; eller t o m att
de är västvärldens konspiration mot Afrika.
Jag anser att dessa tankar är nedvärderande
- nedvärderande mot den längtan efter mänsklig
värdighet som finns i alla afrikanska hjärtan.
Gråter inte afrikanska mödrar när deras
söner och döttrar dödas eller torteras
av tyranniska makthavares hantlangare? Lider inte afrikanska
fäder när deras barn fängslas utan grund?
Är inte hela Afrika förloraren, om så
mycket som en röst blir tystad?
"Mänskliga rättigheter", sa jag
till åhörarna i Harare, "är afrikanska
rättigheter. De är asiatiska rättigheter,
de är europeiska rättigheter; de är amerikanska
rättigheter. De tillhör inte någon regering,
de är inte begränsade till någon kontinent,
de är fundamentala för själva mänskligheten".
Denna församling förstår, kanske bättre
än någon annan, att för offren för
kränkningar av mänskliga rättigheter,
kommer mänskliga rättighets aktioner oftast
för sent. Är det tillräckligt att säga
till dessa offer att vi gjort vårt bästa?
Är det inte bättre att handla för att
förebygga dessa kränkningar?
Jag är här idag för att berätta
för er att nästa århundrade måste
bli förebyggandets århundrade. Jag är
här för att säga att vi inte längre
kan påstå att brist på resurser hindrar
oss att handla i tid. Dagens kränkningar av mänskliga
rättigheter är orsaken till morgondagens konflikter.
Denna onda cirkel av kränkningar och konflikter,
som leder till nya konflikter, kan och måste stoppas.
Vi har nästan obegränsade informationskällor
som berättar om händelser runt omkring i världen.
Rapporter lämnas in till kommissionen, till generalförsamlingen
och till högkommissarien. De skall ses som redskap
för diagnos och som tidiga varningssignaler. De
får inte ignoreras. Det internationella samfundet
måste samla viljan att använda denna information
för att agera i tid.
Det internationella samfundet har fortfarande inte
helt förstått innebörden av sammanhanget
mellan demokrati, utveckling och mänskliga rättigheter.
Detta sammanhang underströks av världskonferensen.
Det har bevisats av alla nationers erfarenheter.
Dessa erfarenheter, ibland belysta av anmärkningsvärda
prestationer, ibland av tragiska händelser, lär
oss att hållbar utveckling är omöjlig
utan folkets fulla deltagande; hållbar utveckling
är omöjlig utan mänskliga rättigheter.
Mänskliga rättigheter är integrerade
i fred och säkerhet, ekonomisk utveckling och social
jämlikhet. De genomsyrar hela FN:s dagordning;
något som märks i den pågående
reformen av organisationen.
Sekretariatet omorganiseras kring fyra områden
- fred och säkerhet, ekonomiska och sociala insatser,
utveckling, och humanitära insatser - jag bjöd
in högkommissarien för mänskliga rättigheter
att deltaga i alla de styrande kommittéerna.
Högkommissariens kontor tar regelbundet del i organisationens
aktiviteter vid pågående eller potentiella
konflikter, eller efter konfliktsituationer som har
mänskliga rättighets dimensioner.
Först nu börjar vi förstå hur
vår inställning till fredsbevarande, humanitära
insatser och hållbar utveckling kommer att förändras
och berikas genom att införa mänskliga rättighets
faktorn. Det är inte en lätt uppgift. Men
om vi inte gör något blir konsekvenserna
ännu värre - för oss, för våra
barn och våra barns barn.
Idag ska vi diskutera huvudlinjerna för mänskliga
rättigheter i Förenta Nationerna. Jag vill
på förhand tacka alla de organ och program
som har placerat mänskliga rättigheter överst
på sin dagordning. Och jag vill hylla våra
parters i det civila samhället; medborgare och
grupper som samarbetar med oss för att nå
gemensamma mål och vilkas kreativitet och engagemang
stärker regeringars arbete omätligt och också
stärker FN självt. Denna typ av samarbete
med det civila samhället kommer att fortsätta
växa.
En stor uppgift återstår. Det är reformen
av andra delar av mänskliga rättighetssystemet.
För det behöver vi samarbete och enighet mellan
regeringar. Jag har bett Högkommissarien gå
igenom mänskliga rättighetssystemet och utveckla
rekommendationer till förenkling och rationalisering
med hänsyn till generalförsamlingens resolution
48/141.
Våra förfäder skapade Förenta
Nationerna för att rädda kommande generationer
från förintelse och krig, fasor som medfört
obeskrivlig sorg för mänskligheten. Den allmänna
förklaringen om mänskliga rättigheter
föddes ur dessa erfarenheter som ett budskap om
att detta inte fick ske igen. Vi kan inte tillåta
oss att vara likgiltiga.
Låt oss ta den tyske teologen Martin Niemöllers
oförglömliga varning i akt: "I Tyskland
kom de först efter kommunisterna, och jag protesterade
inte, för jag var inte kommunist. Sedan kom de
efter judarna, och jag protesterade inte, för jag
var inte jude. Sedan kom de efter fackföreningsmedlemmarna,
och jag protesterade inte, för jag var inte fackföreningsmedlem.
Sedan kom de efter katolikerna, och jag protesterade
inte, för jag var protestant. Sedan kom de efter
mig, och då fanns det ingen kvar som kunde protestera."
Det är därför vårt arbete är
en pågående strävan, en aldrig avslutad
uppgift att bygga ett moraliskt samhälle som hålls
samman av ett gemensamt engagemang för alla mänskliga
rättigheter. Nu är tiden kommen för vår
generation att backa upp denna process med de resurser
och det stöd den behöver. Nu är tiden
kommen för att fråga sig inte bara hur förklaringen
kan skydda våra rättigheter, men också
hur vi kan skydda förklaringen.
50 år efter antagandet av förklaringen,
är det tid att påbörja nästa steg
på vår resa för att sprida budskapet
till alla människor. Idag, ber jag er att ta tillfället
i akt att planera kursen för mänskliga rättigheter
för de kommande 50 åren.
Låt detta bli den sammankomst som går till
historien som den som gjorde det möjligt för
alla människor överallt att kräva sina
rättigheter. Låt detta bli det tillfälle
då det internationella samfundet åter fann
gemenskap. Låt detta bli året då världen
såg, som för 50 år sedan, den allmänna
förklaringen om mänskliga rättigheter
som en gemensam norm att uppnå för alla människor
och alla nationer.
|