FN:s bakgrundsinformation

Barnens rättigheter

Det går inte att uttömmande redogöra för alla de sätt på vilka barn runt om i världen exploateras ekonomiskt och misshandlas fysiskt. Men antalet barn som exploateras är stort och lidandet omfattande. Barn misshandlas eller utnyttjas sexuellt av sina föräldrar, berövas sin barndom genom ett hårt liv på gatan och drogmissbruk, lemlästas av minor, tvingas att bli soldater i krig eller drabbas av aids. Samtidigt pågår den alltför vanliga kampen mot sjukdomar, nöd och traditioner i familjen eller samhället som skadar barnen och utsätter dem för fysiskt och psykiskt lidande.

De som utsätts för orättvisa och fattigdom har alltid haft svårt att få sina röster hörda. Men, historiskt sett, har ingen haft det svårare än barnen. Antingen barnen exploateras som arbetare eller prostituerade, kommenderas som tonåringar till väpnade styrkor, tvingas som unga flickor till ett ensamt liv som hembiträden, berövas utbildning för att arbeta i familjens jordbruk, eller förnekas tillräckligt med mat och hälsovård, behöver barnen hjälp och skydd från de vuxna som begår de flesta övergreppen.

Specialrapportörens roll

För att belysa de värsta brotten mot internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter och uppmuntra regeringar att undersöka specifika fall har FN:s kommission för mänskliga rättigheter utsett en specialrapportör om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Specialrapportören, en expert på området, samlar och analyserar fakta som överlämnas till kommissionen.

Fattigdom, orsakad av ekonomisk orättvisa, präglar vardagen för de flesta barn som har det svårt. "Den mest perversa formen att förvägra barnet dess rättigheter är fattigdom, därför att fattigdom gör det omöjligt att uppfylla de behov som tillhör de grundläggande rättigheterna", säger Tereza Albenez, särskild rådgivare till FN:s barnfond (Unicef) i frågor som rör konventionen om barnets rättigheter.

Enligt uppgifter som sammanställts av Unicef, det FN-organ som mest direkt arbetar med frågor som rör barn, finns det nu drygt ett dussin länder i vilka barnens situation är mycket sämre än vad man skulle kunna förvänta sig med tanke på ländernas ekonomiska ställning. Det som mätts är bland annat om undernäring, barnadödlighet under fem år, andel barn som når årskurs fem i grundskolan och låg läs- och skrivkunnighet bland kvinnor.

I många fattiga länder arbetar barn för att bidra till familjens magra inkomst eller för att hjälpa till i familjeföretaget. Även om barnen inte alltid arbetar under de mest önskvärda förhållanden, utnyttjas de inte avsiktligt av sina familjer. Frågan i dessa fall är inte om barnen arbetar eller inte, utan om deras arbetsförhållanden är acceptabla och om de förnekas andra grundläggande rättigheter på grund av sitt arbete, som rätten till utbildning och hälsovård samt frihet från att bli utnyttjad.

Att lösa ett svårt dilemma

Flera av dem som arbetar med barnets rättigheter har insett att det i många fattiga länder skulle behövas någon form av ekonomisk kompensation till familjerna om barnen skulle sluta arbeta.

Från Bangladesh kommer ett exempel på hur man kan lösa detta svårt dilemma. Som en reaktion på den amerikanska kongressens lagstiftning som godkände bojkott av textilindustrier som använde barnarbetare, började textilfabriker i Bangladesh att utestänga barn från deras jobb. Det handlade om så många som 50 000 barn under en fyramånadersperiod. Resultatet blev att många av barnen fick det ännu svårare än vad de hade haft när de arbetade. De tog andra, ännu sämre och farligare jobb och levde på gatan. Men de gick inte till skolan.

I juli 1995, efter förhandlingar med icke-statliga organisationer (Non-Governmental Organizations, NGOs), Unicef och Internationella arbetsorganisationen (ILO), undertecknade Beklädnadsindustri- och textilexportförbundet (BGMEA) i Bangladesh en överenskommelse om att BGMEA skulle kräva "att ingen minderårig arbetare ska sägas upp förrän ett lämpligt program för arbetarnas skolgång har kommit igång".

Unicef har lovat stödja utbildningsprogrammet och ILO har lovat pengar och tekniskt bistånd för att etablera ett yrkesinspektionssystem som ska granska efterlevnaden av överenskommelsen. Enligt överenskommelsen ska stipendier ges till barnarbetare som deltar i utbildningsprogrammet. Alla parter kom också överens om att vidta åtgärder för "att skapa en positiv medvetenhet hos allmänheten" om barnarbete och utbildning.

Vuxna skyldiga till orättvisor

Det behövs mer allmän upplysning och skyddande lagar som faktiskt tillämpas gentemot de direkta rättsövergrepp som barn allt oftare utsätts för och som vuxna till största delen gjort sig skyldiga till. Ett tydligt uttryck för dessa rättsövergrepp är att ett stort antal barn exploateras som arbetare eller prostituerade eller lemlästas i krig.

Under det senaste årtiondet har uppskattningsvis två miljoner barn dödats i väpnade konflikter. Många av dem har trampat på en av de 100 miljoner aktiva minor som finns utplacerade i 62 länder. Ytterligare kanske fyra till fem miljoner barn har blivit handikappade till följd av krig och drygt 12 miljoner barn har blivit hemlösa.

När det gäller barnarbete är experterna överens om att det saknas tillförlitlig statistik. ILO:s uppskattningar visar dock att nästan 80 miljoner barn under 15 år lönearbetar och att mer än två miljoner barn under 18 år är inblandade i prostitution. En miljon av dem bor i Asien och 300 000 i USA.

"Fattigdom kan inte accepteras som en förevändning för eller rättfärdigande av exploatering av barn", skrev Vitit Muntarbhorn, fram till 1995 FN:s specialrapportör om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. "Det förklarar inte det stora globala begäret hos kunder – i många fall från rika länder – som kringgår sina nationella lagar genom att utnyttja barn i andra länder. Sexturismen har spritts till allt fler länder, och pedofiler söker sina offer i alla delar av världen. Problemet förvärras av kriminella nätverk som tjänar på handeln med barn och av att korruption och tyst samförstånd ofta förekommer på nationell nivå".

Marginaliserade offras

"Det har blivit alltmer uppenbart att många barn som luras in i barnarbete och sexuell exploatering kommer från vissa folkgrupper eller samhällsklasser och inte från välbärgade familjer med makt", skrev Muntarbhorn i sin rapport till kommissionen för mänskliga rättigheter 1994. "I Sydasien är det de "oberörbaras" barn som ofta offras som barnarbetare."

Specialrapportören sade att ett fältbesök i Nepal visade att "det i detta land framför allt är flickor från bergsfolken som luras in i och säljs till prostitution både lokalt och utanför landets gränser. Mönstret upprepas i andra delar av världen där barn till minoritetsfolk, gästarbetare och/eller ursprungsbefolkningar, vilka redan är marginaliserade, ofta är de största offren för sådan exploatering".

Övergrepp på gatubarn

Specialrapportören Vitit Muntarbhorn och efterträdaren Ofelia Calcetas-Santos har ofta haft svårigheter att få fram information från regeringar för att få svar på frågor som rör till exempel handel med och bortförande av barn, slavarbete, barnprostitution, eller handel med organ från barn. Men ibland har rapportörens undersökningar bidragit till internationell insyn i fall som annars skulle ha förblivit nationella angelägenheter.

För att ge ett exempel: I augusti 1993 tog specialrapportören kontakt med den brasilianska regeringen angående anklagelser om exploatering av och övergrepp på gatubarn utförda av poliser. Poliserna anklagades för att ha dödat åtta gatubarn och skadat ytterligare andra i Rio de Janeiro i juli 1993. Dessa anklagelser hade föregåtts av en lång rad andra anklagelser som specialrapportören hade med i sin rapport till kommissionen för mänskliga rättigheter 1992.

Den brasilianska regeringen erkände sig skyldig till anklagelserna. "Som framförts i er förfrågan är denna händelse inte ett isolerat fall", svarade regeringen. "Den brasilianska regeringen är väl medveten om att dödandet av gatubarn inte är ett nytt fenomen och att vissa inslag i taktiken kan inbegripa aktioner av "dödsskvadroner"." Tre poliser och en fjärde man hade fängslats och väntade på att åtalas för mord. Befälhavaren för den femte poliskåren i Rio de Janeiro, som var de tre polismännens överordnade, avskedades från sin tjänst.

Icke-statliga organisationer har spelat en viktig roll för att förmå regeringar att respektera både internationell lag och i många fall motsvarande nationella lagar, framför allt när det har stått klart att regeringarna själva delvis eller helt är ansvariga för brott mot lagarna i fråga.

Human Rights Watch, en icke-statlig organisation med kontor i Europa och USA, har undersökt otaliga anklagelser. Dessa omfattar handeln med kvinnor och flickor från Nepal till Indien för prostitution, förhållandena för slavarbetare i Pakistan, av vilka många är barn, och det orätta fängslandet av ungdomar som brottsbekämpande myndigheter i Jamaica gjort sig skyldiga till. 1995 publicerade Human Rights Watch rapporter om Indien och Pakistan som var starkt kritiska mot regeringarna och anklagade dem för att vara medskyldiga till brott.

I USA har nya medel för att bekämpa sexuell exploatering av barn utomlands och internationell barnpornografi införts i en lag som kongressen antog 1910. Den syftade ursprungligen till att förbjuda kvinnor att förflytta sig inom landet "för omoraliska syften". Ändringarna, som godkändes efter flera års lobbyverksamhet av frivilligorganisationer, gör det olagligt för amerikanska medborgare och utländska invånare i USA att resa utomlands och ha sexuellt umgänge med minderåriga. Dessa åtgärder innebär att lagen kommer att överensstämma med USA:s inrikespolitik. Lagen, som är en del av Violent Crime Control and Law Enforcement Act från 1994, vilken godkändes som lag av president Clinton, omfattar också dem som medverkar till att sådana brott kan begås, till exempel personer som anordnar sexresor.

1986 gjordes ett annat tillägg till denna lag som gör det olagligt att förflytta en person under 18 år mellan stater eller utomlands med intentionen att den unga flickan eller pojken ska involveras i någon sexuell aktivitet.

Stopp för olagliga fängslanden

Som ett resultat av en tidigare rapport om förhållandena i Jamaica, där unga brottslingar, i strid mot lagen, låstes in tillsammans med vuxna, släpptes några av barnen. Lokala myndigheter och organisationer började undersöka alternativ till fängelse för unga brottslingar och utbildningsprogram startades för vårdare om ungdomars rättigheter.

"Om man får ut människor från häktet eller får regeringen att ändra sin politik", säger Lois Whitman, direktör för ett projekt om barns rättigheter inom Human Rights Watch, "så är det en framgång".

Det är först nyligen som ett antal internationella organisationer, nationella lagar och förordningar om mänskliga rättigheter har tillkommit för att på barnens vägnar förespråka en rättvisare behandling av barn inom ramen för existerande lagar och en rättvisare del av resurser och möjligheter åt barnen.

Före 1900-talet sågs barn mest som inkräktare och underordnade vuxna. Barndomen var en kort period i livet och ansågs bara vara ett förstadium till vuxenlivet. Nu, under senare hälften av 1900-talet, anses barndomen i många välbärgade länder vara en relativt skyddad del av livet. Men för barn i de flesta delar av världen det är fortfarande en period av mycket kamp och svåra prövningar.

Barn omfattas, direkt eller indirekt, av flertalet av de närmare 80 fördrag och avtal om mänskliga rättigheter som har tillkommit under detta århundrade. Det första viktiga steget som FN tog för barnens skull var Unicefs tillkomst i december 1946.

Två år senare antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen och de två internationella konventionerna om mänskliga rättigheter som antogs 1966 erkänner att barnens rättigheter behöver skyddas.

Det första uttalande som FN gjorde enbart om barnens rättigheter var 1959 års Förklaring om barnets rättigheter. Det var inte en juridiskt bindande överenskommelse utan ett moraliskt bindande rättesnöre. Flickors särskilt utsatta situation togs upp i vissa artiklar i Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, antagen 1979. Arbetsgruppen för nutida former av slaveri diskuterar varje år frågor om till exempel barnarbete och skuldslaveri.

En global pakt för barnets rättigheter

Det dröjde ända fram till 1990-talet innan alla delarna kom på plats i form av Konventionen om barnets rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling 1989. Konventionens 54 artiklar täcker allt från ett barns rätt att slippa sexuellt och ekonomiskt utnyttjande till hans eller hennes rätt att få uttrycka sin egen åsikt och till rätten till utbildning, hälsovård och ekonomiska möjligheter.

Initiativet till konventionen togs av den polska regeringen som överlämnade ett förslag till konvention till kommissionen för mänskliga rättigheter 1978, inför 20-årsjubiléet av Förklaringen om barnets rättigheter som skulle uppmärksammas under Internationella barnåret 1979. Detta ledde till tio års samarbete i en liten grupp av icke-statliga organisationer där bland andra svenska Rädda Barnen, International Child Catholic Bureau, Defense for Children International och FN:s experter på mänskliga rättigheter ingick.

Efter en lång tid av ingående förhandlingar antogs Konventionen om barnets rättigheter genom omröstning i FN:s generalförsamling i november 1989. I september följande år hade konventionen ratificerats av 20 länder, vilket var kravet för att konventionen skulle träda i kraft och bli en del av folkrätten. Dess betydelse som grundpelare i modern lagstiftning om mänskliga rättigheter underströks senare av Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993.

I januari 1999 hade 191 länder ratificerat konventionen. Endast Somalia och USA återstod. Tack vare detta stora stöd ses barndom inte längre som "en slags prövotid innan man blir vuxen", enligt Tereza Albenez på Unicef. "Istället", säger hon, "framträder barnet som en individ med egen värdighet och med en fullvärdig människas alla rättigheter."

Mänskliga rättigheter och utveckling

I slutet av 1980-talet började det stora stödet för konventionen att påverka Unicefs arbete. Unicef har alltid arbetat för att förbättra barns sociala och ekonomiska villkor, framför allt vad gäller hälsa och utbildning. Men det var inte förrän då som Unicef såg möjligheten att integrera mänskliga rättigheter i mer traditionella utvecklingsprogram.

Till en början valde Unicef att arbeta med konventionen som ett av flera andra program. Men i slutet av 1994 meddelade Unicefs verkställande direktör, James P. Grant, att Unicefs hela arbete skulle baseras på konventionen. I maj 1995 införde Unicef en ny policy för inköp av varor och tjänster. Organisationen skulle endast köpa varor från företag som inte utnyttjade barnarbetare. Unicefs representant i varje land ska undersöka situationen i landet och utvärdera vilka lokala företag som använder sig av barnarbetare.

Historiskt sett har det funnits en idémässig skillnad mellan dem som försvarar mänskliga rättigheter och dem som hävdar behovet av ekonomisk och social utveckling och sociala välfärdsprogram. Eftersom konventionen täcker så många områden kan båda traditionerna rymmas under dess paraply, såväl idémässigt som juridiskt. Frågor som rör skyddet av barn och som vanligtvis förknippas med mänskliga rättigheter täcks av konventionen, bland dem frågor som rör sexuellt och ekonomiskt utnyttjande, flyktingstatus och behandling av ungdomsbrottslingar.

Behov blir rättigheter

Skyddet av sådant som tidigare ansågs vara behov och som därmed åvilade regeringarna att uppfylla om den politiska viljan fanns, som mat, bostäder och tillgång till utbildning och hälsovård, kan nu stärkas med hänvisning till att det handlar om mänskliga rättigheter.

"Man kan inte hävda att behov ska uppfyllas", säger Tereza Albenez på Unicef. "Men man kan kräva att rättigheter ska förverkligas."

Socialarbetare och advokater som arbetar med mänskliga rättigheter har under många år försvarat det enskilda barnets rättigheter och krävt en politik som gagnar barnen. Men tack vare konventionen blir det nu en angelägenhet för hela världen.

Att så många länder har ratificerat konventionen innebär att dess artiklar och normer nu ingår i folkrätten. Världskonferensen om mänskliga rättigheter uppmanade alla länder att ratificera konventionen senast 1995. Även om det stora intresset för och de resurser som satsats på att skydda barnets rättigheter ännu inte har givit några mätbara resultat, eller direkt påverkat vardagen för flertalet av världens barn, har det lett till förändringar i länders lagstiftning runt om i världen, framför allt i Latinamerika och Sydöstasien.

En katalysator för nationellt agerande

"Konventionen är vår viktigaste referensram", säger Raadi-Azarakhchi, tidigare sekreterare i kommittén för barnets rättigheter. "Den är verkligen en katalysator för nationellt agerande. Konventionen innehåller universella normer, men dessa kan implementeras så att de passar in i olika kulturer."

Kommittén för barnets rättigheter upprättades i enlighet med konventionen för att granska regeringars uppföljning av konventionen och ge råd till regeringar om hur de ska kunna förbättra lagar och politik så att de överensstämmer med konventionens normer. I slutet av 1995 hade kommittén, som består av 10 internationella experter (bland andra jurister, utbildare och socialarbetare), fått omkring 40 rapporter från länder som ratificerat konventionen med redovisningar av vad de uträttat sedan 1993. Inom två år efter det att ett land ratificerat konventionen dess regering lämna in den första rapporten. Syftet är att skapa dialog mellan kommitténs medlemmar, regeringen och allmänheten i landet.

Icke-statliga organisationer inbjuds att bidra med information eller kommentarer. I över 20 länder publicerar icke-statliga organisationer alternativa rapporter som antingen kompletterar regeringarnas rapporter eller kritiserar deras innehåll. Kommittén granskar rapporterna och publicerar sina rekommendationer, som regeringen i fråga måste låta komma till allmänhetens kännedom. Uppföljningsrapporter ska lämnas vart femte år. Rapporterna är ett sätt att mäta hur seriöst en regering ser på konventionen genom förändringar i sin lagstiftning eller politik.

Rapporter släpar efter

Enligt Unicefs publikation "Progress of Nations 1995" låg 35 länder två år efter med sina rapporter i slutet av februari 1995. 21 länder låg ett år efter med sina rapporteringar. Omkring en tredjedel av de 174 länder som hade ratificerat konventionen i april 1995 hade lämnat reservationer gällande vissa artiklar när de deponerade sina ratifikationsinstrument till FN:s generalsekreterare.

En del länder anser att konventionen inte går tillräckligt långt. Många länder hävdar att det skulle vara bättre om konventionen krävde 18 år istället för 15 år som minimiålder för deltagande i väpnad konflikt – ett sådant förslag till utvidgning av konventionen förbereds nu. Andra länder har gjort reservationer gällande till exempel själva definitionen av barn och beträffande samvets- och religionsfrihet. Ytterligare andra har gjort mer svepande och potentiellt problematiska reservationer, till exempel de reservationer som flera islamiska länder har gjort, som säger att länderna i fråga förbehåller sig rätten att inte följa artiklar i konventionen som strider mot sharia-lagen.

Ibland bedöms regeringars rapporter vara otillräckliga. Filippinernas rapport angreps av såväl nationalkoalitionen av icke-statliga organisationer för uppföljning av konventionen om barnets rättigheter som kommittén för barnets rättigheter. Kommittén noterade "att det saknades tillförlitliga kvalitativa och kvantitativa uppgifter, brist på resurser för implementering av konventionens normer och avsaknad av mekanismer för utvärdering av vilka framsteg och vilken effekt den förda politiken leder till". Kommittén uppmanade till sist regeringen att främja större deltagande av regeringsorgan och icke-statliga organisationer i arbetet med att anpassa landets nationella lagar till konventionens normer.

Betydelsen av moralisk övertalning

Mycket av konventionens kraft kommer från ömsesidiga exempel och påtryckningar från allmänhet och givarländer snarare än någon verklig kraft att tillämpa den. Regeringar som försummar att vidta åtgärder eller inte tar sin ratifikation av konventionen tillräckligt allvarligt kan bli tillrättavisade av regeringar som faktiskt följer konventionen.

Men ännu mer övertygande påtryckningar kan komma från de länder som ratificerar konventionen och sedan får finansiellt bistånd för olika nationella initiativ eller hjälp att utforma lagar eller upprätta institutioner som för barnens talan.

"Vi har sett tillräckligt under fem år för att veta att denna metod fungerar", skrev Hoda Badra, ordförande i Internationella kommittén för barnets rättigheter, i Unicefs "Progress of Nations 1995". "När Vietnams regering, för att ta ett exempel, förstod att vi var mer intresserade av att hjälpa än att kritisera, överlämnade den en öppenhjärtig och självkritisk rapport. Senare vidtog också Vietnam åtgärder: lagstiftning som omfattar skydd av, omsorg om och utbildning för barn har utarbetats och trätt i kraft."

Andra länder har gjort samma sak. Tunisiens regering har gjort en ovanlig prestation. Ministerrådet antog den 17 maj 1995 en lag för skydd av barn. En person som ska ansvara för barnens skydd utsågs i vart och ett av de 23 provinserna för att övervaka implementeringen av konventionen på regional nivå. Sedan juli 1991 har utbildning varit obligatorisk för barn mellan 6 och 16 år och rättsliga åtgärder kan vidtas mot de föräldrar som vägrar att låta sin barn gå i skolan.

Framsteg i nationella program

Indonesiens regering har ökat statsanslaget till hälsovård för mödrar och barn, trots den svåra ekonomiska situationen, tagit fram handböcker för utbildning i hur lagstiftningen fungerar i relation till konventionen och inrättat ett institut för skydd av barn.

I Costa Rica utarbetas en ny lag för minderåriga som bygger på konventionens normer. Som svar på kommentarerna från kommittén för barnets rättigheter om det stora antalet nationella och internationella adoptioner av barn i Costa Rica, har den lagstiftande församlingen börjat studera Haag-konventionen om internationella adoptioner.

I Jamaica har regeringen påbörjat en översyn av lagstiftningen och, trots en stor skuldbörda, ökat statsanslagen till olika insatser för barn.

I Nicaragua har regeringens rapport till kommittén offentliggjorts, ett första utkast till en lag om barn och tonåringar har gjorts och en allmän policy som rör barn diskuteras.

Och 1991 inrättade Colombias regering en statlig informationsbyrå för barns rättigheter.

Lyssna på barn

I enlighet med konventionens andemening försöker Nepals regering inkludera barns åsikter i förberedelsearbetet för rapporteringen till kommittén. I april 1995 deltog 29 barn i ett fyra dagar långt arbetsmöte om konventionen, finansierat av ett antal icke-statliga organisationer och Unicef. Bland deltagarna fanns barnarbetare, en gatupojke, en handikappad flicka, flyktingbarn och barn både från engelskspråkiga stadsskolor och nepalesiska skolor. Avslutningsvis fick de träffa premiärministern. Diskussionerna om konventionen tog de med sig hem till sina samhällen.

Även i samhällen där både de juridiska och moraliska aspekterna på mänskliga rättigheter har saknats eller kontinuerligt kränkts, tas en del initiativ i konventionens namn. I Sudan har Unicef och de som ingår i Operation livlina i Sudan (OLS) försökt utverka stöd för konventionen från Sudanesiska folkets befrielserörelse (SPLM) och södra Sudans självständighetsrörelse (SSIM) – de rebellrörelser som kontrollerar stora delar av södra Sudan. Detta händer i ett område där det inte finns några nationella lagar och där militären bestämmer. Kontakterna mellan OLS och de politiska myndigheterna regleras av några grundläggande regler som OLS nyligen ändrade för att inkludera ett avsnitt om humanitära principer.

Dessa principer omfattar ett uttalande till stöd för både Konventionen om barnets rättigheter och Genève-konventionerna om skydd av civila i krig, enligt rapporten från Sudans regering.

"Båda rebellrörelserna har undertecknat de grundläggande reglerna", står det i rapporten. "Detta är ett viktigt steg framåt eftersom det är första gången rörelserna har gjort sådana utfästelser för barns rättigheter och det kommer att ge Unicef och OLS mycket större möjligheter att påtala brott och kränkningar."

Men verkligheten i de flesta länder är, trots nationell lagstiftning som anpassats till en FN-konvention, att tillämpningen blir avgörande för huruvida barnens rättigheter kommer att skyddas eller inte. Även i länder med väl utvecklad lagstiftning är bristen på tillämpning ett problem.

"Trots att det finns en lag i Indien som förbjuder barn under 14 år att arbeta i farliga industrier, följer få företagare den. Barn arbetar fortfarande i industrier som tillverkar tändstickor, fyrverkerier, glas och tegelstenar. De skär diamanter, bygger slussar och arbetar i stenbrott", enligt specialrapportören.

Förhoppningen är att konventionen kommer att fortsätta att stimulera till den typ av debatt som ofta leder till attitydförändringar. Ett barns rättigheter behöver aktivt respekteras snarare än bara erkännas. Och försvarare av barnets rättigheter medger att det kommer att behövas mer än nya lagar och publicering av konventionen. "Det är verkligen en fråga om att börja tänka i nya banor", säger Raadi-Azarakhchi vid Internationella kommittén för barnets rättigheter.

"Vi tycker att konventionen är ett underbart instrument", säger Ricardo Domenici, generalsekreterare i NGO-gruppen Defense of Children International och en mångårig försvarare av konventionen. "Men om det inte förs en verkligt socialt medveten politik i landet, kommer konventionen inte att innebära någon större skillnad. Det är fortfarande sant att det finns saker och ting som inte är så bra för barnen."