Landminor

Fakta om Landminor

• Det finns uppskattningsvis 110 miljoner aktiva minor utplacerade i 70 länder. Ungefär lika många är lagrade runt om i världen och väntar på att bli utplacerade.
   
• Varje månad dödas eller skadas över 2.000 människor av minor som detonerar. De flesta offren är civila som dödas eller skadas när striderna redan har upphört.
  För varje mina som oskadliggörs, placeras 20 nya ut. Under 1994 röjdes omkring 100.000 minor och två miljoner placerades ut.
   
• Antipersonella minor kostar mellan 3 och 30 dollar per styck att tillverka. Kostnaden för världssamfundet att oskadliggöra en mina varierar mellan 300 och 1.000 dollar.
   
• Kostnaden för att röja alla 110 miljoner aktiva minor uppskattas till omkring 33 miljarder dollar. Många experter bedömer att det under rådande omständigheter skulle ta mer än 1.100 år att röja alla dessa minor. En förutsättning är att inga nya minor placeras ut.
   
• Användningen av landminor har ökat dramatiskt under de senaste 20 åren. Anledningen är att minor används som vapen för att terrorisera civilbefolkningen. Minor används för att förhindra tillgång till eller användning av åkermark, bevattningskanaler, vägar, vattenvägar och andra allmänna anläggningar.
   
• Människor som skadats av landminor behöver dubbelt så många blodtransfusioner som de som skadats av kulor eller splitter. Det behövs två till sex gånger fler påsar med blodplasma vid en operation av en minskadad person än vad som behövs vid operationer av andra krigsskador.
   
• Rehabilitering av och protes till en person som måste amputeras för att han eller hon har trampat på en landmina kostar omkring 3.000 dollar i utvecklingsländerna. Det blir en total kostnad på 750 miljoner dollar för de 250.000 människor världen över som amputerats och som registrerats av FN.
   
• Humanitärt bistånd vid katastrofer försvåras när minor försinkar eller stoppar leveranser av förnödenheter. Detta ökar riskerna för hunger och svält bland isolerade folkgrupper.
   
• Enligt Röda Korsets medicinska databas får endast 24,6 procent av de minskadade vård inom sex timmar efter olyckan, 69,4 procent inom 24 timmar och 84 procent inom 72 timmar. För resterande 16 procent tar det mer än tre dagar att nå ett sjukhus eller en vårdcentral.
   
• Manuell minröjning är oerhört riskfylld. En olycka händer för var 1.000:e till 2.000:e röjd mina.
   
• Nedgrävda landminor kan förbli aktiva i över 50 år. De utgör ett hot långt efter det att striderna har upphört. Minor lemlästar och dödar tiotusentals människor varje år. De flesta offer är kvinnor och barn.
   
• Utom att minor orsakar fysiska och psykiska skador på civila, stör de samhällets funktioner, hotar livsmedelstryggheten genom att tusentals hektar odlingsbar åkermark inte kan användas och hindrar flyktingar och internflyktingar från att återvända hem.

Kunskap om minor

Det finns två huvudtyper av landminor: stridsvagnsminor och antipersonella minor. Stridsvagnsminor är avsedda att förstöra stridsvagnar och andra fordon. De är stora (vanligtvis större än en sko) och tunga (väger mer än 5 kg). Dessa minor innehåller tillräckligt med sprängmedel för att förstöra de fordon som kör över dem och som därvid också ofta dödar människor i eller i närheten av fordonen. Stridsvagnsminor placeras ut där fiendens fordon förväntas köra: på vägar, broar och stigar och även utmed sidorna av dessa färdvägar.

Antipersonella minor är avsedda att skada människor. De har mindre sprängkraft och är mycket mindre och lättare än stridsvagnsminor. De kan vara så små som ett cigarrettpaket och väga så litet som 50 gram. Men de kan också vara mycket större och tyngre. Antipersonella minor görs i alla former och färger och av många olika material.

Även om antipersonella minor dödar många människor är de framförallt gjorda att orsaka svåra skador. En minskadad person måste få hjälp och detta tar fiendesidans tid och resurser i anspråk. Antipersonella minor kan läggas var som helst på stigar och ängar, i åkrar och ökensand eller i och runt byggnader.

Antipersonella minor kan utlösas på olika sätt: minan kan utsättas för tryck (någon trampar på den), ett ryck i en metalltråd eller helt enkelt en skakning kan vara tillräckligt för att få dem att detonera. Antipersonella minor kan också detonera när föremål som är lagda över dem tas bort. De kan också utlösas genom fjärrutlösning.




Utplacering av minor

Minor kan läggas ut för hand, fällas från flygplan eller spridas med artilleri. När minorna har aktiverats blir de oerhört farliga. Det är mycket lättare att lägga ut minor än att oskadliggöra dem. Minor är ofta nedgrävda eller gömda för att inte upptäckas.

Antipersonella minor placeras ofta ut enligt ett givet mönster:

• runt en by
• utmed en väg
• på broar
• nära enstaka träd
• längs en flodfåra

Men antipersonella minor kan också läggas ut på måfå och beroende på väderförhållandena kan de förflyttas med tiden. Många minor är tillräckligt lätta för att kunna flyta. Efter häftiga regn kan de därför hamna på andra och ofta oväntade ställen. Minor kan också komma i dagen om den sand som de gömts under har spolats bort eller tvärtom gömmas under jord som regnet fört med sig. Efter många års strider vet man inte vilka områden i ett krigsdrabbat land som är minerade eller inte.

Minor är farliga även om de har legat många år i marken eller har förflyttats. Med tiden blir de till och med ännu farligare och kan detonera lättare i och med att de har frätts sönder och blivit sköra.




Säkerhetsregler

I upplysningskampanjer om minor får deltagarna lära sig att alltid följa dessa regler:

• Akta dig för konstiga föremål;
• Rör eller trampa aldrig på sprängladdningar eller andra misstänkta föremål;
• Om du finner något som du tror är en sprängladdning, sätt upp en skylt så att du kan hitta stället igen och som en varning till andra;
• Varna andra och förklara vad skylten betyder så att folk inte går till det farliga stället;
• Berätta för myndigheterna exakt vad du har sett;
  Om en olycka inträffar, kom ihåg vad du har lärt dig och var försiktig.

När ett område har förklarats som minerat markeras det med officiella, stora och väl synliga skyltar. Men eftersom det tar så lång tid att kartlägga var det finns minor måste människorna i ett minerat land ständigt vara medvetna om risken för minor och utgå ifrån att inget område är säkert.

Människor som stannat kvar i ett konfliktområde kan ha kunskaper om var det finns minor. De måste uppmanas att sätta upp synliga varningsskyltar där de vet att minor finns.

I områden där konflikter pågått eller fortfarande pågår har det blivit en del av vardagen att leva under hotet av kvarlämnade minor och granater som inte detonerat. Alla som har uppdrag i minerade länder ska kontakta den lokala minupplysningsmyndigheten för att få detaljerade instruktioner om hur man ska bete sig i ett minerat område för att vara säker.



Skydd av barn

Minor har ofta använts omdömeslöst, framför allt i inbördeskrig, och i strid med internationell humanitär lag och konventionen om barnets rättigheter. I en del fall har de stridande parterna haft barn som mål. Rwandiska barn som återvände till Kigali när striderna hade upphört fann att soldater hade minerat många av deras hem och skolor och sedan gett sig av.

Även om minor används i enlighet med reglerna i internationell humanitär lag utgör de ändå ett mycket stort hot mot barn, bland annat beroende på att de förblir aktiva under många årtionden. En antipersonell mina som placeras ut i dag kan fortfarande vara aktiv vid mitten av nästa århundrade. I mitten av 1980-talet dödades och skadades civila i Polen av landminor som lades ut under andra världskriget.

Utom att minor dödar och lemlästar ett stort antal barn varje år, utgör de också ett hot mot barnens fysiska och sociala miljö. I till exempel Angola har minering av stora områden av jordbruksmark lett till omfattande undernäring eller till och med svält. I Kambodja, där det finns dubbelt så många landminor som barn, försvårades repatrieringen av flyktingar från läger i Thailand. Minor hade placerats ut på och utmed de vägar som användes av de återvändande kambodjanerna. Minor hindrar transporter av varor och människor och försvårar ett lands återuppbyggnad efter ett krig.




Speciellt utsatta

Barn är särskilt utsatta för risken att skadas av minor på grund av sin naturliga nyfikenhet och önskan att leka. De olika formerna, färgerna och storlekarna på landminor kan väcka ett barns nyfikenhet. Det finns till och med en "fjärils"-mina som ser ut som en leksak. Fysiskt sett har barn dåliga förutsättningar att klara de fruktansvärda skador och de stora blodförluster som mindetonationer orsakar. De som överlever får ofta ett ben eller en arm amputerad. Många förlorar synen. Lemlästade för livet får endast ett fåtal av dessa barn lämplig rehabilitering.

FN har, genom UNICEF och dess nationella kommittéer, koncentrerat sin insats på att utveckla ett samarbete med icke statliga organisationer (NGO:er) inom ramen för den internationella kampanjen för ett totalt förbud mot landminor. UNICEF och FN:s center för de mänskliga rättigheterna gav stort stöd till Graca Machel i hennes arbete. Machel gjorde på generalsekreterarens uppdrag en undersökning av väpnade konflikters inverkan på barn. Undersökningen, som presenterades vid generalförsamlingens möte 1996, tar framför allt upp frågan om hur barn kan skyddas från antipersonella minor.



Upplysning ger skydd

Utom att FN bedriver rådgivande verksamhet, arbetar organisationen också på fältet med att skydda barn från att skadas av minor. FN-systemet har genomfört upplysningskampanjer i Afghanistan, Angola, Bosnien-Hercegovina, El Salvador, Guatemala, Kambodja, Kroatien och Rwanda. I det forna Jugoslavien samarbetade UNICEF med det kroatiska utbildningsministeriet för att göra en handledning för lärare och en video att användas i skolor och av den nationella TV-kanalen. Programmet har redan nått 400.000 barn i Bosnien-Hercegovina och Kroatien. Innan det här initiativet togs hade många barn samlat in och bytt landminor, ibland med tragiskt resultat.

Ett samarbete mellan olika FN-organ har resulterat i ett upplysningsprogram om minor i Rwanda. Det består av radioprogram och skolmateriel. 720.000 rwandiska barn i åldern 7-14 år har redan fått information via programmet om riskerna med landminor.

I El Salvador har FN-systemet producerat ett multimediamaterial. FN har stött olika upplysningsprogram om minor. Utbildare har informerat kyrkoledare, lärare, läkare och annan vårdpersonal och representanter för olika organisationer om hur de i sin tur ska nå ut till mödrar och barn på landsbygden med information om riskerna med landminor.

Det står dock klart att behoven hos de barn som skadas av detonerande minor vida överstiger den hjälp de kan få.




Gammal och ny teknik

Trots att ny teknik är oerhört viktig för att kunna förbättra minröjningstekniken, har det vare sig forskats i någon större skala eller gjorts några större framsteg sedan 1942. Det finns inte tillräckligt med intresse för denna typ av forskning, bland annat mot bakgrund av att minolyckor får väldigt liten massmedial uppmärksamhet och att olyckorna framför allt sker i utvecklingsländer. Den teknik som används än i dag vid minspaning är manuell spaning med hjälp av minpik, metalldetektor och minhund.

Minspaning med hjälp av minpik är som regel mycket tidskrävande och farligt, speciellt om minorna är lagda i hårt packad eller stenig jord, eller om minan är utrustad med rubbningsskydd.

Metalldetektorn fungerar bra när minan har ett högt innehåll av metall, exempelvis då minhöljet består av metall. I en nära framtid kommer konventionella minor inte att kunna detekteras med hjälp av metalldetektorer, eftersom metallen numera ersätts av plast.

Minhunden känner lukten av sprängmedelsmolekyler i minornas laddningar, men hunden kräver lång träning på aktuella sprängmedelstyper, har begränsad uthållighet vid minspaning och är temperamentsfull, vilket begränsar den operativa förmågan.

Lokalisering av enskild mina är mycket riskfylld och tidskrävande och måste ske med stor försiktighet. FN:s metod att oskadliggöra frilagda minor med en friliggande sprängladdning är säker och pålitlig men kräver mycket tid och mycket sprängmedel.



Experiment och teorier

Även om forskningen vad avser metodik och teknik inom minröjningsområdet har varit begränsad, har olika minröjningsföretag experimenterat sig fram och använt sig av både konventionella och okonventionella metoder för att utveckla minspanings- och minröjningstekniken. De flesta metoder för att oskadliggöra minor följer en av följande tre huvudlinjer: Minan neutraliseras genom avaktivering (desarmeras och/eller desapteras) på plats och lämnas kvar att brytas ned av naturen.

Minan avaktiveras, avlägsnas och oskadliggörs senare på annan plats.

Minan utlöses på plats genom tryck, värme eller andra metoder.

Neutralisering leder till att minan blir helt inaktiv, vilket sker genom mekanisk avaktivering (desarmering, desaptering eller att minan bryts sönder utan att sprängladdningen utlöses) samt biologisk nedbrytning av sprängämnet. Biologisk nedbrytning innebär att organismer som livnär sig av vissa beståndsdelar i sprängmedlet förtär detta och därmed gör det overksamt. Metoden att bryta sönder minor har inte prövats på minor med metallhölje. Det är endast genom att pröva sig fram som man får reda på om det går att bryta sönder minorna utan att de detonerar. Vissa hoppminor kan oskadliggöras momentant genom att drivladdningen oskadliggörs så att minan förlorar sin förmåga att hoppa innan primärladdningen utlöser minans sprängladdning. Metoden är ej klassad som godkänd minröjningsåtgärd.

I Kuwait användes en minbrytningsmaskin som sållade sand, liknande den metod som används för att hålla sandstränder rena på turistorter. Maskinen skar av och sållade c:a 7 centimeter av det översta jordlagret. Metoden misslyckades därför att stenar och växter fastnade i sållet och minor föstes bara åt sidan av skärbladen och förblev täckta. Metoden bedöms vara lämplig i områden med fin sand.

Minplogar som används för minbrytning i minfält är ineffektiva vid humanitär minröjning, eftersom minplogen som bäst uppnår ett brytningsresultat av c:a 80 procent, vilket skall ställas mot FN:s krav på 99,6 procent. Återstoden, c:a 20 procent av minorna, detonerar ej utan plöjs in i den jordvall som plogbladen plöjer upp. Dessa minor måste sedan röjas manuellt vilket utsätter minröjande personal för betydligt större risker än om minorna lämnats orörda från början.

Ett annat sätt att detektera minor är att skala bort jordens ytlager med hjälp av vind- eller vattenblästring. Vindblästring har visat sig vara en mycket effektiv metod för att hitta utlösningstrådar som gömts i sanddyner men ökar risken för oavsiktlig utlösning av minan. Vattenblästring är generellt sett ineffektiv eftersom många minor bara flyter med den lera som uppstår till annat ställe. Metoden är också resurskrävande, eftersom det går åt stora mängder vatten.




Röjningsmetoder

Många mekaniska metoder att röja minfält baseras på tryck för att aktivera och förstöra minorna på plats. I praktiken är det svårt att åstadkomma ett jämnt tryck över stora områden, och minor som har legat i marken under lång tid kan reagera först efter upprepat tryck eller reagerar inte alls. Den tillförlitlighet som krävs för att minorna ska oskadliggöras kan därmed inte uppnås. Tryck åstadkoms vanligen med vältar, fjärrstyrda pansarfordon, mintröskor eller sprängmedel. Ofta antas felaktigt att minor kan fås att detonera genom beskjutning med handeldvapen, men i praktiken är minornas sprängladdningar okänsliga för beskjutning. Om minans utlösare eller tändare träffas bringas som regel minan att detonera. En förutsättning är dock att minan ligger ytlagd. Beskjutning kan inte användas som en säker metod vid nedgrävda eller ej frilagda minor.

Minvältar avsedda att detonera minor konstruerades redan 1942 och används fortfarande av många försvarsmakter för att bryta minfält. Det system som användes av Sovjetunionen för minbrytning har kopierats av ett antal andra nationer. Minvältens förmåga att klara upprepade detonationer av stridsvagnsminor är begränsad. Dessutom kan minor hamna mellan minvältens ringar, särskilt när dessa är slitna, vilket ytterligare komplicerar processen. Minvälten bryter mindre än 70 procent av befintliga minor.

Mintröskor med roterande slagor kom i bruk under 1940-talet och utvecklades vidare 1982, men nuvarande system med slagor är dyrbara att använda och inte särskilt pålitliga. Mintröskans förmåga att motstå upprepade detonationer av stridsvagnsminor är begränsad. Den bryter mindre än 80 procent av befintliga minor.



Värme räcker för detonation

Användning av värme rekommenderas ofta som ett sätt att detonera en mina eller helt enkelt för att bränna upp dess komponenter. Flera värmekällor har prövats och fler har föreslagits men ännu ej testats.

I Afghanistan och Kambodja användes vid olika tillfällen eld för att bränna det torra gräset eller undervegetationen i syfte att frilägga gömda minor. Detta kunde ibland leda till att minorna bringades till detonation. Tyvärr påverkas inte alltid nedgrävda minor av hetta, varför alternativ röjningsåtgärd måste genomföras efteråt. Elden orsakar dock att undervegetationen brinner upp, vilket underlättar detektering av minor.

Laser och mikrovågor har föreslagits som metod att oskadliggöra minor, men hittills har ingen av dessa metoder prövats. Upphettning av marken med hjälp av mikrovågor skulle möjligtvis orsaka att minans metalldelar deformerades på grund av temperaturökningen och därmed hindra minans utlösnings- eller tändanordning att fungera. Eller skulle minans sprängladdning kunna bringas att detonera av en kombination av hetta (200-300oC) och påverkan på minans utlösnings- och tändanordning. Energibehovet för denna metod är betydande; och nedgrävda minor blir lätt opåverkade.

Liksom upphettning med mikrovågor behöver de flesta lasrar också mycket energi och måste vara fordonsmonterade. Ett sådant system är troligen inte lämpligt för ytminor. Men det påstås att i de fall då en nedgrävd mina kan lokaliseras exakt skulle en laserstråle kunna utlösa dess sprängkraft.




Effekter på samhället

Landminor kräver en enorm tribut inte bara av de drabbade staterna utan av hela världssamfundet. Det kostar 3 dollar att köpa en landmina. Det kostar världssamfundet

mellan 300 och 1.000 dollar att oskadliggöra en landmina. Att oskadliggöra de 110 miljoner minor som finns utplacerade i världen kommer att kosta minst 33 miljarder dollar. Under 1994 oskadliggjordes omkring 100.000 minor. Men under samma år lades ytterligare 2 miljoner minor ut, vilket innebär att antalet utplacerade minor i praktiken ökade med 1,9 miljoner. Det betyder i sin tur att kostnaden för att röja minorna i världen ökade med 1,4 miljarder dollar.

Dessa kostnader täcker inte utgifter för rehabilitering av människor som skadats av minor. Rehabilitering av och proteser till en minskadad person beräknas kosta samhället cirka 3.000 dollar. FN beräknar att det finns omkring 250.000 minskadade människor som behöver proteser. Varje månad skadas ytterligare omkring 2.000 människor. Totalt kostar rehabilitering av och proteser till minoffren världssamfundet 750 miljoner dollar.



Medicinsk kris

Minolyckor innebär i sig en stor börda för krigsdrabbade länder. Generellt sett har de länder som har de största problemen med landminor de sämsta förutsättningarna att hantera konsekvenserna av mineringen. Ländernas sjukvård är ofta rudimentär och de har inte tillräckligt med utbildad medicinsk personal eller utrustning. Skadorna som landminor orsakar kräver vanligtvis proteser och intensiv fysisk rehabilitering för att de drabbade ska kunna återvända till något som kan betecknas som ett normalt liv. Många av de mindrabbade länderna har inte möjlighet att erbjuda sådan vård, de saknar utbildad personal, vårdplatser, utrustning och mediciner. Ett stort antal minoffer lägger en tung börda på en redan hårt ansträngd sjukvård med små resurser. I tätt minerade områden kan detta leda till att sjukvården i princip kollapsar. Som en konsekvens av det dör många minoffer som skulle ha kunnat överleva om det funnits vård att tillgå. Deras död rapporteras inte, vilket gör att antalet minoffer i praktiken är högre än det antal som uppges officiellt.

Utom de sociala kostnaderna orsakar landminor en enorm personlig förlust för dem som överlever en minsprängning. I nästan alla fall förlorar den som trampar på en mina ett eller båda benen, en arm eller båda. I Kambodja har en av 236 invånare amputerats, en andel som är hundra gånger högre än i Europa och USA. Enbart i Angola finns det 20.000 amputerade människor. I de flesta jordbrukssamhällen innebär förlust av ett ben eller en arm att personen i fråga inte kan fortsätta att arbeta och tjäna sitt eget levebröd. Han eller hon kan inte hjälpa till på åkern eller bära tungt eller på andra sätt bidra till familjens uppehälle. Psykologiskt sett börjar dessa personer se sig själva som bördor för sina familjer och samhällen. För att kunna överleva blir många av dem tiggare. För att dessa minskadade människor ska kunna rehabiliteras och få hjälp att bli produktiva medlemmar i sina samhällen igen, behövs det bra proteser och omfattande fysisk träning.




Människors försörjningsmöjligheter begränsas

De flesta minfält är omarkerade och kan inte urskiljas från det omgivande landskapet. Många gånger får lokalbefolkningen det första beviset på att det finns minor i närheten när en familjemedlem eller vän dödas eller skadas av en mina. För invånarna är det är svårt att avgöra hur stort minfältet är eller hur många minor som är utplacerade. Med tanke på minrisken tvingas invånarna att undvika alla områden där de känner till att en mina har detonerat. Det innebär att det ofta räcker med att en enda mina har sprängts på en åker eller ett risfält för att göra åkern eller fältet obrukbar. I områden där det är ont om mat och befolkningstätheten är stor tvingas invånarna, trots riskerna, att bruka jorden även om den är minerad. Där är minfälten markerade med skyltar som varnar för skaderiskerna.

I länder där minor har placerats ut i åkrar, blir den odlingsbara marken obrukbar. Ju mer jordbruksmark som läggs i träda desto större är risken att områden som tidigare var självförsörjande på mat blir beroende av inköpta livsmedel eller bistånd för att överleva. I Angola uppskattas att mineringen av åkerjord har minskat livsmedelsproduktionen runt Melanje och andra belägrade städer med mer än 25 procent. I Moçambique har torkan ytterligare försämrat livsmedelssäkerheten i ett land där stora delar av åkermarken och vägsystemet är minerat. I provinserna Sofala och Zambezia har distributionen av mat till dem som inte kan odla sina minerade fält försvårats och ibland stoppats på grund av de minerade vägarna. I andra länder har mineringen av bevattningssystem och vattenverk gjort det nästan omöjligt att till och med odla mark som inte är minerad.

Tyvärr är det vanligt i många konflikter att viktiga delar av ett samhälles infrastruktur mineras av båda parter i konflikten. Vägar, elledningar, elverk, bevattningssystem, vattenverk, dammar och industrier mineras ofta under inbördeskrig. När kriget är över är det ofta omöjligt att reparera eller underhålla dessa anläggningar. Därför blir tillgången på el, vatten och annan service sporadisk i svårt minerade områden. I värsta fall upphör den helt. Bevattningssystem kan inte användas, vilket leder till att jordbruksproduktionen minskar. När transporten av varor och service försämras på grund av minerade vägar kan inte lokala företagare vare sig få vad de behöver för sin verksamhet eller sälja sina produkter, och till slut måste kanske verksamheten upphöra. Som en följd av det ökar arbetslösheten i dessa områden, och priserna på de svåråtkomliga varorna stiger och misären blir ännu djupare.