Konfliktförebyggande

 

konfliktFCgreetEDFsm1a.jpg (26239 bytes)

"Det råder en närmast universell överenskommelse om att ett förebyggande är att föredra framför botemedel, samt att strategier i förebyggande syfte måste inrikta sig på de grundläggande orsakerna till konflikter och inte enbart deras våldsamma symptom."

Ur generalsekreterare Kofi Annans Millennierapport


Viktig statistik   Användbara verktyg
  En liten smula förebyggande   Kan sanktioner vara effektiva?
  motsvarar en stor mängd botemedel   Suveränitet och humanitärt ingripande
  Fokus på grundläggande faktorer     Exempel på FN:s fredsarbete
  Förebyggande är bra, men   Information och publikationer
       




Viktig statistik

  • År 2000 markerade 55 år utan konflikter mellan världens stormakter, vilket är den längsta perioden i historien med det moderna statssystemet.
  • År 2000 markerade också slutet på ett årtionde i vilket inbördeskrig, etnisk rensning och folkmord - som underhålls med vapen som är lättillgängliga på den globala vapenmarknaden - har krävt mer än fem miljoner liv, varav många eller de flesta är civila.
  • Nästan en tredjedel av alla länder i världen har upplevt våldsamma konflikter under de senaste 10 åren.
  • Under 1990-talet kostade dödliga konflikter det internationella samfundet ungefär 200 miljarder dollar om man inte räknar med den oräkneliga kostnaden för de berörda länderna, där ekonomisk utveckling har stagnerat under årtionden.
  • Mer än 40 eminenta diplomater och FN-tjänstemän är nu utnämnda av generalsekreteraren som särskilda representanter, särskilda observatörer eller rådgivare för att leda fredsbevarandet eller fredsbevarande styrkor eller för att spåra upptrappade situationer, bistå med bra tjänstemän och agera som medlare.




En liten smula förebyggande

Man skulle vanligtvis inte tänka sig att kontrollen av diamanthandeln skulle kunna bidra till att förhindra väpnade konflikter. Diamanter ses generellt som vackra ting. För många människor står de som symboler för kärlek och tillgivenhet. Vanligtvis frågar vi inte var de kommer ifrån eller vem som brutit dem. Vi brukar inte heller associera dem med

inbördeskrig. Tyvärr tas en del diamanter illegalt från gruvor - de så kallade "blodiga diamanterna"- tas illegalt från gruvor och används för att köpa handeldvapen.

I Sierra Leone har en brutal strid krävt tusentals liv. Trots fredsöverenskommelser fortsätter rebellerna striden. Dessa grupper kontrollerar landets diamantbrytning, och de använder illegala förtjänster för att finansiera kriget. Den 5 juli 2000 förbjöd säkerhetsrådet import av "olagliga" diamanter från Sierra Leone i ett försök att få kontroll på den otillåtna handeln.

Förbudet är en del av säkerhetsrådets växande övertygelse att förhindra det otillåtna användandet av naturresurser i syfte att förstärka väpnade konflikter. Diamantindustrin har också börjat ta sin del av ansvaret för att försäkra att handeln med "blodiga diamanter" stoppas. Den internationella förbundet för diamanttillverkare (International Diamonds Manufacturers Association) och världsföreningen för diamantbörsen (World Federation of Diamonds Bourses) har nyligen presenterat ett system med certifikat som skall bevisa diamanternas ursprung.




...motsvarar en stor mängd botemedel

Konflikter är normala och uppstår kontinuerligt i det mänskliga samhället. De är inte alltid våldsamma och behöver inte ens utgöra något problem. Det är genom vårt sätt att uttrycka vår olikhet som vi bidar till förändring. När samhälleliga konflikter och omvandlingar hanteras och på rätt sätt, kan de t.o.m. bidra till en ökad produktion. När oppositionella grupper å andra sidan inte kan hålla konflikten under kontroll, eller då andra faktorer som orättvisa, ojämlikhet eller icke uppfyllda önskningar finns, kan konflikten bli våldsam och utdragen.

Väpnade konflikter kan få fruktansvärda konsekvenser. En del av oss möter dessa mer direkt. Vi förlorar kanske en familjemedlem eller måste fly från vårt hem. Vi går igenom livet med en stympad arm eller fot. Andra av oss bevittnar vänner eller anhörigas lidande på grund av förluster. Andra läser om dessa tragedier i tidningar eller hör om dem på TV.

Statistiken visar en ohygglig historia. Under det gångna århundradet skördade krig mellan nationer nära 100 miljoner människoliv och politiskt våld krävde mer 170 miljoner människors liv. Idag har antalet mellanstatliga konflikter avtagit. Den huvudsakliga orsaken till dödsoffer idag är krig inom nationer som har uppkommit på grund av uppror, etnisk rensning och penningbegär. Fem miljoner människor har omkommit i väpnade stridigheter inom nationella gränser de senaste tio åren. Många av dessa offer, i vissa fall så många som 90%, var civila. Idag är krig orsaken till 20 miljoner flyktingar och ytterligare 24 miljoner hemlösa människor.

Dessa konflikter förstör livet för dem som blir offer och livskvaliteten för dem som överlever. Arvet blir en utbredd social kollaps och laglöshet. Den ekonomisk utvecklingen stagnerar under årtionden. Vem kan sedan beräkna samhällskostnaderna i form av avsaknad av läkare, lärare och andra yrkeskategorier, när skola och infrastruktur förstörs? Hur mäter man följderna av att en nation förlorar sina barns generation?




Fokus på grundläggande faktorer

Naturkatastrofer kan förklaras vetenskapligt, men det är svårare att förstå orsakerna till krig. Socialt beteende är inte knutet till fysiska lagar på samma sätt som cykloner eller jordbävningar. Människor skriver sin egen historia, ibland våldsam och ibland oförklarlig. De inverkande krafterna kan vara mycket komplexa. Om vi vill bli framgångsrika med att förhindra dödliga konflikter, så måste vi ändå ha en klarare förståelse för vad som framkallar dessa.

Vi kan identifiera några faktorer som ökar riskerna för krig.

  • Fattigdom. På senare år har fattiga länder till exempel haft mer tendenser att ingå i väpnade konflikter än rikare länder. Fattiga länder har mindre ekonomiska och politiska resurser att använda till konflikthantering. Fattigdom själv verkar inte vara den avgörande faktorn och de flesta fattiga länder lever mestadels i fred.
  • Ojämlikhet. Länder som påverkas av krig lider ofta av ojämlikhet mellan sociala grupper. Denna ojämlikhet kan vara baserad på etnicitet, religion, nationell identitet eller ekonomisk och social klass. Effekten är att den blockerar lika tillgång till politisk makt och stänger vägen för fredliga förändringar. Ibland bryter våldsamma konflikter ut som följd av den avsiktliga mobiliseringen av missnöje. "Identitetspolitik" ­ d.v.s. understödjande av etniska, religiösa eller nationalistiska myter och dehumaniserande ideologier ­ förser politiska demagoger med möjligheter att mobilisera stöd till chauvinistiska ändamål. Att så är fallet är bevisat eftersom färre än 20% av alla stater är etniskt homogena.
  • Ekonomisk tillbakagång. I sakens natur är den politik som förs i tider av ekonomisk nedgång mer konfliktbenägen, än den som förs i tider av ekonomisk välgång. När ekonomiska reformer och strukturell anpassning inte kan följa med sociala kompensationer, kan stabiliteten i ett samhälle undermineras. Dessutom har en svag regering föga kapacitet att stoppa uppkomsten och spridningen av våld.
  • Penningbegär. Även om krig är kostsamt för samhället som helhet, kan det vara lönsamt för vissa. I dessa fall kan kampen handla om kontroll över naturresurser som diamanter, timmer och andra råvaror. Narkotika är också ofta inblandat. Dessa konflikter hålls inte sällan vid liv av opportunistiska personer eller intressen i grannländer. Internationella kapitalintressen kan också vara inblandade i handel med dylika råvaror, penningtvätt och anskaffande av vapen till konfliktområdet.




Förebyggande är bra, men

Många människor och organisationer arbetar för att förebygga att väpnade konflikter bryter ut, eller om den väl brutit ut, från att sprida sig, eller att garantera att den inte bryter ut igen. FN grundades med målet att "att rädda kommande släktled undan krigets gissel".

Denna bekräftelse på att förebyggande verksamhet är bra behöver emellertid inte nödvändigtvis betyda att man i praktiken kan räkna med stöd till förebyggande verksamhet. Stater är inte alltid överens om hur mycket "yttre inblandning" de tillåter i interna stridigheter, eller om det ligger i deras nationella intressen att förhindra en konflikt på ett helt annat ställe i världen. Dessutom ligger det närmare till hands att agera när något inträffar, än att agera för att undgå att något sker. Av denna anledning kan politiker tycka det är svårt att övertyga allmänheten hemma om att det är värt att satsa på förebyggande verksamhet i utlandet. Den förebyggande verksamheten kan kosta mycket och resultatet ­ att en tragisk händelse inte äger rum ­ väger inte tungt jämfört med kostnaderna. Därför har generalsekreterare Kofi Annan också påpekat att "förebyggande verksamhet är först och främst en utmaning för politiskt ledarskap".




Användbara verktyg

"För FN finns det inget viktigare mål, inte någon mer brådskande förpliktelse, inte någon så stark strävan som att förebygga väpnade konflikter. Att sörja för människors säkerhet i bästa möjliga mån, är FN:s främsta uppgift. Verktygen för att utföra denna uppgift ligger i äkta och varaktig förebyggande verksamhet. Demokratisering, etablering av rättssäkerhet och respekt för de mänskliga rättigheterna är avgörande komponenter."

Generalsekreterare Kofi Annan

FN-stadgan har gjort både förebyggande verksamhet och avlägsnande av hot mot internationell fred och säkerhet till områden av högsta prioritet för organisationen, och till ett gemensamt ansvar för generalförsamlingen, säkerhetsrådet, generalsekreteraren, Internationella domstolen och även för Ekonomiska och sociala rådet. Säkerhetsrådet har nyligen hållit en rad möten om förebyggande av konflikter och bekräftat rådets roll när det gäller att vidta lämpliga åtgärder för att förebygga väpnade konflikter. Bland de medel som FN kan använda finns förhandlingar, undersökningar, medling, förlikning, skiljedomsförfarande och juridisk biläggning av en tvist.

Till förebyggande insatser kan FN använda:

  • Förebyggande diplomati

Normalt hör vi talas mycket om förebyggande diplomati medan det föregår. Mycket ofta handlar det om en rad förtroliga kontakter "bakom ridån" på hög politisk nivå. Förebyggande diplomati kan också vara medling och förhandling, och det är mest framgångsrikt på ett tidigt stadium. När det hela är över kan det ibland vara svårt för observatörer att avgöra om preventiv diplomati faktiskt avstyrde en upptrappning av situationen, eller om situationen helt enkelt löste sig själv. Å andra sidan är det enkelt att se när förebyggande diplomati misslyckas.

Säkerhetsrådet har det slutliga ansvaret för preventiv diplomati. Rådet kan verkställa insamlingar och observationer, det kan införa sanktioner eller sända ut en fredsbevarande operation. Generalsekreteraren deltar också i förebyggande diplomati, ofta direkt genom sitt goda rykte och ibland genom särskilda representanter eller andra utsända. Dessa erfarna och betrodda personer uppträder som ledare för fredsbevarande eller fredsuppbyggande trupper. De representerar generalsekreteraren i långvariga förhandlingsprocesser, är på särskilda uppdrag eller bidrar till att följa en situations utveckling.

Privatpersoner eller frivilligorganisationer (NGOs) kan också spela en roll i konfliktförebyggande, kontroll och konfliktlösning genom vad som kallas "medborgardiplomati". I fredsprocessen i Mellanöstern gjorde t.ex. ett litet norskt forskningsinstitut en stor insats genom att bana väg för Oslo-avtalet 1993.

  • Förebyggande utstationering

Förebyggande utveckling har till avsikt att skapa en "tunn blå linje" (efter FN-soldaternas blå baskrar) som skall bygga upp ömsesidig tillit i områden där det råder spänning eller mellan starkt polariserade samfund. Hittills har det endast varit ett fall av förebyggande diplomati. Den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien bad 1992 om militära observatörer från FN för att förhindra en möjlig spridning av inbördeskriget till Makedonien. Genom att göra det visade landet att det brydde sig mer om fred och säkerhet än om eventuell utländsk inblandning. (Se vidare Exempel på FN:s fredsarbete.)

  • Förebyggande nedrustning

Förebyggande nedrustning har till avsikt att reducera mängden handeldvapen och andra lätta vapentyper i konfliktområden. I Östslavonien har FN:s fredsbevarande operationer t.ex. genomfört ett "tillbakaköpsprogram" bland civilbefolkningen. I Albanien har FN:s utvecklingsprogram (UNDP), som ett led i ett initiativ kallat "Vapen för utveckling", erbjudit utvecklingsprojekt i lokalsamfund mot att befolkningen lämnar in vapen och ammunition.

I bl.a. El Salvador och Moçambique har FN bidragit till demobilisering av styrkor och insamling och förstörelse av vapen som en del i fredsavtalen. Andra FN-insatser går t.ex. ut på att begränsa den illegala handeln med handeldvapen och andra lätta vapen ­ de enda vapentyper som används i de flesta väpnade konflikter idag. Även om inte dessa vapentyper orsakar krig behövs de i krigsföring.

  • Förebyggande fredsskapande

När krigshandlingarna väl har upphört måste man göra en insats för att de inte skall bryta ut igen. På senare år har FN använt omfattande tillvägagångssätt för att skapa nödvändiga villkor för en varaktig fred. Detta kan innebära traditionellt fredsbevarande, bistånd till valövervakning eller att upprätta en fredsskapande stödmission som kan bidra till att införa en god styrelseform eller att återuppbygga respekt för de mänskliga rättigheterna och rättssäkerhet. Det kan inkludera inte bara FN, utan också en rad av FN:s fackorgan och andra deltagare.

I Guinea-Bissau arbetar FN:s kontor för att stödja fredsskapande exempelvis för att koordinera en integrerad respons för fredsskapande. I Liberia stödjer FN nationell försoning. I Guatemala genomför FN en rad fredsskapande aktiviteter efter det att konflikten har avslutats ­ utöver att övervaka fredsavtalen ­ som medling om det uppstår oeninghet, rådgivning och vägledning, och att informera allmänheten. I Kambodja hjälper FN regeringen med att återuppbygga landet och stärka demokratiska institutioner och främja respekten för mänskliga rättigheter.

  • Andra strategier är t.ex. förebyggande humanitära insatser och förebyggande utvecklingsaktiviteter.




Kan sanktioner vara effektiva?

"Štillåt mig att antyda att det är inte tillräckligt att endast göra sanktioner "effektivare". Utmaningen består i att uppnå en bred enighet om de specifika målen med sanktionerna, avpassa instrumenten i överensstämmelse härmed och sedan ställa de nödvändiga medlen till förfogande. För säkerhetsrådets och medlemsländernas vidkommande kräver detta att man inte baral löser uppgifter av teknisk och operationell karaktär, utan också finner lösningar på de bredare politiska frågorna om hur man bäst kan garantera att det internationella samfundets krav följs till fullo av motsträviga stater."

Generalsekreterare Kofi Annan

Sanktioner utgör ett viktigt instrument för säkerhetsrådet att driva igenom beslut. Sanktionerna innebär att rådet menar allvar utan att använda väpnade styrkor. Sanktioner kan omfatta förbud av vapenexport, handelsembargo eller finansiella restriktioner. De kan innebära att man avbryter flygförbindelser eller att diplomatiska uppdrag upphör. Vanligtvis inför rådet sanktioner för att försöka förändra en regerings eller regims förfarande som utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. I en konfliktsituation har sanktionerna för avsikt att begränsa strider genom att blockera tillgången till vapen eller bränsle. På samma sätt kan sanktioner vara effektiva verktyg för att förhindra väpnade konflikter eller för att förhindra att de sprider sig.

Fastän sanktioner införs för att skapa ett gott resultat kan de skada ­ och skadar också - många människor som inte är deras primära mål. I Iraks fall har sanktionerna som rönte stor framgång vad gäller nedrustningsuppdrag, också anklagats för att förvärra den humanitära krisen. I andra fall kan makthavarna också överföra sanktionskostnaderna till mindre priviligierade, och faktiskt dra nytta av sanktionerna genom att kontrollera fördelningen av begränsade resurser och sko sig på aktiviteter på svarta marknaden. Sanktioner kan förändra ett samfund till det värre i takt med att sanktionsbrytare, smugglare och andra överträdare når toppen av den ekonomiska samhällsstegen. På detta sätt blir oskyldiga civila offer inte bara för sin egen regering, utan också för det internationella samfundets handlande.

Sanktioner kan dessutom visa sig vara ineffektiva eller svåra att genomdriva, eftersom några försöker kringgå dem. Eller är sanktionerna inte tillräckligt målinriktade. I kriget i Bosnien sågs vapenembargot av många stater som om man favoriserade angriparen och effektivt hindrade en FN-medlems rätt till självförsvar enligt FN-stadgan. I några fall kompenseras inte grannländers avsevärda förluster för att de följer sanktionerna.




Suveränitet och humanitärt ingripande

"Vi står inför ett verkligt dilemma. Få skulle vara oense om att både skydd av humanitet och suveränitet är principer som måste stödjas. Men dessvärre säger det oss inte vilken princip som bör få företräde när de konfronteras."

Ur generalsekreterare Kofi Annans Millennierapport

I september 1999 uppmanade generalsekreteraren medlemsländerna att se med nya ögon på vilka medel ­ häribland intervention ­ FN kan använda vid politiska kriser, kriser som rör mänskliga rättigheter eller humanitära kriser. "Från Sierra Leone till Sudan", sa generalsekreteraren, "till Angola, Balkan, Kambodja och till Afghanistan finns det många människor som behöver mer än bara ord av sympati från det Internationella samfundet. De behöver ett konkret och varaktigt engagemang som hjälper till att bryta en ond cirkel av våldŠ".

Generalsekreteraren menade att "intervention" skulle bli en bredare definition. Interventionen skulle inbegripa allt från insatser som bara var mer eller mindre symboliska, till insatser som verkligen tvingade fram önskade resultat. Den skulle också gå hand i hand med åtagandet att tillämpa rättvisa och konsekventa interventionskriterier så att man inte gör skillnad mellan nationer eller regioner.

I vissa kriser sker inga ingripanden för att stater inte vill ha någon inblandning utifrån, eller för att det inte ligger i deras nationella intresse att agera. Generalsekreteraren föreslog att ett nytt koncept i det nya århundradet av nationellt intresse skulle kunna "få stater att bli mer eniga om FN-stadgans grundläggande värden som demokrati, pluralism, mänskliga rättigheter, och rättssystem". Vi är alla människor, och i försvaret av den gemensamma mänskligheten bör FN:s medlemsländer kunna komma överens om hur man skall kunna upprätthålla FN-stadgans grundprinciper.

Den aktuella debatten om problem beträffande interventioner ­ som ännu inte har lett till någon konklusion ­ hänger direkt samman med den olösta frågan om hur och när man skall ingripa för att förhindra en väpnad konflikt. Alla stater stödjer i princip konfliktförebyggande, men i verkligheten är stödet omgivet av restriktioner, ibland av ekonomiska grunder, och ibland för att skydda den nationella suveräniteten. Vissa stater vill ha ett aktivt och förebyggandeorienterat säkerhetsråd. De menar att motstånd till interventioner skulle i sig självt kunna leda till reducerad suveränitet om en väpnad konflikt bryter ut. Andra stater understryker att varje initiativ från säkerhetsrådet med syfte att skapa en "tradition av förebyggande verksamhet" måste övervägas noga. Enligt deras uppfattning får interventionen inte innebära att man överträder staternas territoriella integritet. Rör det sig om inbördeskonflikter kan stater se det som önskvärt att inte "internationalisera" situationen eller acceptera att det finns andra lösningar på konflikten än de rent militära.




Exempel på FN:s fredsarbete

  • Förebyggande diplomati och fredsbevarande: Tadzjikistan

Tadzjikistan stod 1992 inför en akut social och ekonomisk kris till följd av Sovjetunionens sammanbrott. Landets stabilitet undergrävdes ytterligare av oenighet mellan grupper, av regionala och politiska spänningar, och av konfrontationer mellan icke-troende och pro-islamiska traditionalister. I maj 1992 tog oppositionen den faktiska makten, men ledarna flydde åtta månader senare till Afghanistan då deras anhängare led nederlag mot regeringstrogna styrkor. De fortsatte emellertid att göra sporadiskt väpnat motstånd mot regeringen från den afghanska gränsen. I mitten av 1993 hade uppskattningsvis 50 000 människor dödats ­ de flesta civila ­ ca 600 000 hade blivit hemlösa i sitt eget land, och många tusen hade flytt till andra länder.

I september 1992 bad Uzbekistans president FN:s generalsekreterare om att sända en operation till området för att fastslå vad som försiggick och undersöka närmare omständigheter. Denna mission följdes upp av medlare och sedan av en mindre grupp FN-tjänstemän som tog sig an politiska, militära och humanitära angelägenheter. I april 1993 varnade denna grupp för en upptrappning av konflikten. Generalsekreteraren reagerade snabbt och utsåg ett särskilt sändebud för Tadzjikistan den 26 april som skulle bidraga till vapenvila och dessutom agera medlare för att få förhandlingar till stånd.

Dessa ansträngningar började att bära frukt med en rad samtal mellan representanter för stridande parter, och senare med undertecknandet i september 1994 av en temporär vapenvila, upprättandet av ett kontrollorgan och en förfrågan till FN om militära observatörer. Generalsekreteraren sände ett mindre antal observatörer till FN-gruppen i väntan på beslut från säkerhetsrådet om etablerandet av en observatörsstyrka. Det beslutet togs i december 1994 och säkerhetsrådet upprättade FN:s observationsstyrka i Tadzjikistan (UNMOT). UNMOT var på plats i Tadzjikistan till den 15 maj 2000.

Som en kommentar till dessa ansträngningar och de samlade positiva resultaten av fredsansträngningarna, noterade generalsekreteraren betydelsen av FN:s tidiga engagemang i förloppet, säkerhetsrådets och de regionala staternas oavbrutna stöd, samarbetet med andra organisationer, effektiv krishantering, och framför allt befolkningens entydiga önskan om att avsluta kriget och hitta en politisk lösning.

  • Förebyggande insats: Makedonien

I mitten av 1991 resulterade Jugoslaviens sammanbrott i en väpnad konflikt mellan olika parter. Tros att strider inte hade spridit sig till den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien, bad republikens president om FN-observatörer. Deras mandat skulle först och främst bygga på förebyggande verksamhet, d.v.s. att de skulle övervaka och rapportera om den aktuella utvecklingen och varje tendens som skulle kunna underminera republikens stabilitet och hota dess terrotorium. FN-trupper, observatörer och civilpolis placerades i gränsområdet och lyckades minska spänningar, underlätta kontrollen på områdena och förhindra incidenter.

1994 insåg man att inre faktorer skulle kunna vara bidragande orsaker till instabilitet. Den politiska situationen i landet var ytterst komplicerad, delvis p.g.a. befolkningens etniska sammansättning. Det var stor spänning mellan regeringen och grupper bland etniska albaner som krävde förbättrad status inom politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och utbildningsmässiga områden. Det fanns också spänningar mellan regeringen och nationalistiska grupper av majoriteten av etniska makedonier. Dessutom var ekonomin på tillbakagång och arbetslösheten var hög. P.g.a. detta rekommenderade säkerhetsrådet generalsekreterarens särskilda representant att använda diplomatiska medel för att upprätthålla fred och stabilitet. FN-missionen började därefter övervaka utvecklingen i hela landet, och inte minst i möjliga konfliktområden, i avsikt att främja försoning mellan olika grupper. Missionen ställde dessutom olika sercicetjänster på ad hoc-basis till samfundets förfogande och gav humanitärt bistånd. Säkerhetsrådet utvecklade så småningom missionens uppgifter till att inbegripa övervakning och rapportering om olaglig vapentillförsel och andra förbjudna aktiviteter.

Som mest bestod missionen av 1050 soldater, 35 observatörer, 26 polismän och andra civilpersoner från 50 länder. I februari 1999 avslutades mandatet för den övervakande styrkan (UN Preventive Deployment Force, UNPREDEP) då de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet inte kunde enas om huruvida missionen skulle fortsätta.

UNPREDEP var en omfattande modell för förebyggande verksamhet. Förutom de ovan nämnda uppgifterna var UNPREDEP också involverat i en lång rad program relaterade till gott styrelseskick och rättssäkerhet, stärkande av nationell kapacitet och infrastruktur, uppbyggande av institutioner och utveckling av mänskliga resurser i den offentliga sektorn och i frivilligorganisationer. Missionen samarbetade med många grupper i samhället för att uppmuntra dem att bidraga till landets utveckling och att deltaga i insatsen för förebyggande av konflikter och främja demokrati och mänskliga rättigheter. FN-missionen arbetade med internationell expertis i långsiktiga program och aktiviteter i syfte att främja social fred och stabilitet. Man arbetade också tätt tillsammans med en rad internationella organisationer

  • Förebyggande nedrustning: Albanien

I Albanien fanns över en halv miljon handvapen, för det mesta halvautomatiska gevär och flera miljoner handgranater och landminor i cirkulation bland civilbefolkningen. FN:s kampanj "Vapen för utveckling" startade 1999. Inom några få månader hade över 5 770 vapen och mer än 100 ton ammunition samlats in enbart i Gramsh-distriktet. I utbyte fick omkring 100 landsbyar i distriktet telefonförbindelser etablerade, så att man nu kan tillkalla polis eller ambulans. Gramsh har också fått gatulampor som ett resultat av kampanjen.

  • Fredskapande: Guinea-Bissau

Den 7 juni 1998 utbröt strider mellan styrkor som var lojala mot presidenten och styrkor som var lojala mot f.d. arméchefen. Presidenten hade avsatt arméchefen p.g.a. att denne hade anklagats för att ha smugglat in vapen till separatistrebeller i ett grannland. Under de följande månaderna enades de två parterna under förhandlingar om en rad avtal som syftade till att bilägga konflikten. FN:s säkerhetsråd var tillfreds med avtalen och uppmanade generalsekreteraren att undersöka hur FN skulle kunna hjälpa Guines-Bissau att nå nationell försoning.

I april 1999 hade generalsekreteraren utsett en representant till att leda kontoret för fredsskapande verksamhet i Guinea-Bissau. Kontoret började sin verksamhet kort därpå med medarbetare som hade hand om politiska och humanitära angelägenheter, en valexpert och en militärrådgivare. En av de första uppgifterna var att arbeta för att skapa villkor för att kunna hålla ordentliga och fredliga lagstiftande val och presidentval.

Från det att FN-kontoret upprättats har generalsekreteraren försökt att utnyttja olika sidor av mandatet eftersom händelserna efterhand förändrar fredsprocessens villkor. FN-kontorets uppgifter har hädanefter varit:

  • Att stödja nationella ansträngningar för att stärka och upprätthålla fred, demokrati samt rättssäkerhet, häribland att stärka demokratiska institutioner.
  • Att stödja nationella ansträngningar, häribland frivilligorganisationers ansträngningar att skapa försoning, tolerans och en fredlig uppgörelse.
  • Att uppmuntra initiativ i syfte att bygga upp tillit och upprätthålla vänskapliga relationer mellan Guinea-Bissau och dess grannländer och internationella samarbetspartners.
  • Att försöka uppnå åtaganden från regeringar och andra parter om frivillig insamling, överlämnande och förstörelse av vapen.
  • Att främja ett politiskt ramverk och ledarskap för att samordna och integrera FN-systemets aktiviteter i landet.
  • Att underlätta mobiliseringen av internationellt politiskt stöd och resurser för rehabilitering, rekonstruktion och utveckling av Guinea-Bissau i tätt samarbete med FN-systemet, häribland Bretton Woods-institutionerna Världsbanken och Internationella valutafonden.


Information på nätet

www.un.org/peace

www.un.org/news

www.sipri.org

 

Publikationer

Preventing War and Disaster

A Growing Global Challenge. Kofi A. Annan

http://www.un.org/Docs/SG/Report99/toc.htm

Promoting social integration in post-conflict situations

Report of the Secretary-General A/AC.253/23, 24 February 2000

Strengthening of the United Nations system capacity for conflict prevention. Joint Inspection Unit. A/50/853, 22 December 1995

Preventing Deadly Conflict: Final Report. Carnegie Commission on Preventing Deadly Conflict, Carnegie Corporation of New York, 1997 http://www.ccpdc.org/pubs/rept97/finfr.htm

The Causes of conflict and the promotion of durable peace and sustainable development in Africa: Report of the Secretary-General. A/52/871-S/1998/318. http://www.un.org/ecosocdev/geninfo/afrec/sgreport/index.html

Progress report of the Secretary-General on the implementation of the recommendations contained in the report on the causes of conflict and the promotion of durable peace and sustainable development in Africa S/1999/1008.