Förstörelse av kemiska vapen i Irak

FREDSBEVARANDE INSATSER HAR BANAT VÄG FÖR FRED

Kofi Annan, FN:s generalsekreterare

"Det är för mig en stor ära att idag fira 50-årsjubileet av FN:s fredsbevarande insatser - 50-årsjubileet av året, då soldater sändes till slagfältet under en ny flagga och med ett nytt uppdrag: ett fredsuppdrag.

Det skulle inte vara en överdrift att säga att uppdraget saknade motstycke i mänsklighetens historia. Det var ett försök att konfrontera och besegra det onda i människan med det goda i henne; att bemöta våld med tolerans, makt med sansat lugn och krig med fred.

Freduppdragets plats i historien är det första exemplet på det som kom att kallas fredsbevarande insatser. Sedan dess har FN stått inför konflikters hot och verklighet, dag efter dag, år efter år, utan att tappa hoppet och utan att ge upp.

FN har haft 49 fredsbevarande operationer sedan 1948. 36 av dessa bildades efter 1988, det år som FN:s fredsbevarande aktiviteter blev tilldelade Nobels Fredspris.

Drygt 750 000 militärer, civilpoliser och tusentals andra civila från 111 olika länder, har tjänstgjort i FN:s fredsbevarande operationer. 14 000 fredsbevarare tjänstgör just denna dag.

Emellertid kan inga siffror göra rättvisa åt den yttersta uppoffring som mer än 1500 fredsbevarare har gjort under de sista 50 åren. Idag hyllar vi framför allt de modiga blå baskrarna som gav sitt liv för fred. Den framgång som vi haft är tack vare deras uppoffring, hängivelse och hjältemod. Det är därför en stor ära för mig att tillkännage att jag senare idag kommer att skänka tre av våra stupade fredsbevarare, i närvaro av deras familjer, en ny medalj, uppkallad efter en av dessa tre: generalsekreteraren Dag Hammarskjöld.

FN, skapad ur de två världskrigen, är hängiven främst åt fredsarbete och, enligt de bestående orden i stadgan, åt att rädda efterkommande generationer från krigets gissel.

Utan tvivel hamnar fredsbevarande insatser gott och väl inom den förpliktelsens anda. Ändå kan man förgäves söka i stadgan efter specifika bestämmelser för sådana missioner. Fredsbevarande insatser har från början varit improviserade åtgärder.

Enligt min mening är detta en av dess stora fördelar. Det bevisade, och fortsätter att bevisa, att FN inte är en stel organisation utan en dynamisk och uppfinningsrik sådan.

Fredsbevarande insatser har i högsta grad varit en av många aktiviteter genom vilka vår organisation har visat sin förmåga att anpassa sig till omständigheter, att hitta en väg runt hindren och att forma sig till ett relevant redskap i lösningen av nutida problem. Därmed inte sagt att utvecklingen av FN:s fredsbevarande insatser - från att patrullera i klart utfästa buffertzoner och vapenstilleståndsgränser till de mer komplicerade och flerdimensionella missionerna under 1990-talet - varit smidiga eller enkla.

Ofta överstiger förväntningarna de fredsbevarandes resurser. Kraven som ställs på fredsbevararna ignorerar ofta verkligheten på "fältet", men över åren hade vi tydliga framgångar som exempelvis Namibia, Moçambique och El Salvador.

Vi har också bevarat freden i till synes svårbehandlade dödlägen, till exempel i Cypern, och Mellanöstern, och i vissa områden - Rwanda och f.d. Jugoslavien - har vi funnit oss i en passiv roll, i kraftlös skräck, medan de mest avskyvärda brott begicks. Där var de fredsbevarande insatsernas begränsningar tydliga: vi lärde oss, i den hårda skolan, att lätt beväpnade trupper i vita fordon och blå hjälmar inte är lösningen på varje konflikt. Ibland måste fred påtvingas innan den kan bevaras.

Vi ger inte efter för någon i vår sorg och smärta över dessa olyckor: livsförluster; den meningslösa förstörelsen av städer och byar; sönderslitandet av mänsklighetens vävnad vilken, i normala tider, låter män och kvinnor av olika etniskt ursprung leva fredligt i gemenskap.

Vi kommer alltid att ställa våra stoltaste bedrifter mot minnet av de värsta dagarna. Men detta betyder inte att vi ska ge efter för resignationen hos de som hellre stannar hemma när konflikter rasar och medmänniskor lider i ett land lång borta. Det är den cyniskes svar och den feges lösning - inte vårt svar eller vår lösning.

Vi är inte här idag för att utropa seger. Vi kan inte hävda att fredsbevarande insatser har varit lösningen på varje konflikt; än mindre, tyvärr, att det har förhindrat återkomsten av folkmord. Det som vi verkligen kan hävda med stolthet är att under sin 50-åriga existens, har FN:s blå baskrar räddat tio tusentals liv.

För närvarande verkar det som om stödet för FN:s fredsbevarande insatser minskar, men jag har inga tvivel om att historien kommer att se insatserna som ett av organisationens viktigaste och bestående bidrag för internationell fred och säkerhet.

De fredsbevarande insatsernas uppdrag måste fortsätta. Det finns för mycket kvar att göra. För många oskyldiga dör i denna stund medan vi talar, för att vi ska kunna tala om att lämna fältet nu.

När allt kommer omkring syftar inte fredsbevarande insatser till att få slut på krig. Fredsbevarande är inte detsamma som fredsstiftande. Det kan bidra till att förhindra, eller åtminstone skjuta upp, återkommandet av en konflikt. Det kan även nyttjas, som vi har sett i Makedonien, till att förhindra att en konflikt bryter ut. Framför allt - det ger utrymme för konfliktlösning: det ger fred en möjlighet. Om det internationella samfundet inte tar möjligheten till fred, kan fredsbevararna inte beskyllas för detta.

Jesajas ord (Gamla Testamentet 2:4) - "Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida" - kommer aldrig att vara mer än ett ideal för mänskligheten. Om vi, i vår uppgift som FN-fredsbevarare, kan bidra till att föra detta ideal närmare sanningen än falskheten, göra idealet mer lovande än avlägset, mer benäget att skydda de oskyldiga än att uppmuntra de skyldiga, då har vi uppfyllt vår del.

Viljan för fred måste finnas bland folken och parterna, men vägen till fred, den kan vi hjälpa till att utstaka. Det har vi gjort i de senaste 50 åren, och jag är säker på att vi kan fortsätta in i det kommande århundradet."

Källa: Uttalande av Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, inför den speciella minneshögtiden i generalförsamlingen för att ära 50 års fredsbevarande insatser. - SG/SM/6732 - 6 oktober 1998.

Den danske försvarsministern Hans Hækkerup, FN:s generalsekreterare Kofi Annan och brigadgeneral Finn Særmark-Thomsen håller presskonferens på SHIRBRIG:s högkvarter den 2 september 1997. Planeringsavdelningen för SHIRBRIG (Multinational UN Stand-by Forces High-readiness Brigade) finns i Danmark.

PÅGÅENDE FREDSBEVARANDE INSATSER

MINURCA - UN Mission in the Central African Republic (FN:s mission i Centralafrikanska Republiken)

MINURSO - UN Mission for the Referendum in Western Sahara (FN:s grupp för folkomröstningen i Västsahara)

MIPONUH - UN Civilian Police Mission in Haiti (FN:s civila polismission i Haiti)

MONUA - UN Observer Mission in Angola (FN:s observatörsmission i Angola)

UN Civilian Police Support Group (FN:s civilpolis-stödgrupp)

UNDOF - UN Disengagement Observer Force (FN:s truppåtskillnadsövervakande styrka (Israel - Syrien))

UNFICYP - UN Peace-keeping Force in Cyprus (FN:s vaktstyrka på Cypern)

UNIFIL - UN Interim Force in Lebanon (FN:s interimstyrka i Libanon)

UNIKOM - UN Iraq-Kuwait Observation Mission (FN:s observatörsgrupp i Irak-Kuwait)

UNMIBH - UN Mission in Bosnia and Herzegovina (FN:s mission i Bosnien-Hercegovina)

UNMOGIP - UN Military Observer Group in India and Pakistan (FN:s militära observatörsgrupp i Indien och Pakistan)

UNMOP - UN Mission of Observers in Prevlaka (FN:s observatörsmission i Prevlaka)

UNMOT - UN Mission of Observers in Tajikistan (FN:s observatörsgrupp i Tadzjikistan)

UNOMIG - UN Observer Mission in Georgia (FN:s observatörsgrupp i Georgien)

UNOMSIL - UN Observer Mission in Sierra Leone (FN:s observatörsgrupp i Sierra Leone)

UNPREDEP - UN Prevention Deployment Force (FN:s styrka grupperad i förebyggande syfte)

UNTSO - UN Truce Supervision Organisation (FN:s kommission för stilleståndsövervakning)

.



- ÅRSJUBILÉET AV FREDSBEVARANDE OPERATIONER

Generalförsamlingen höll en speciell minneshögtid då FN uppmärksammade 50-årsjubileet av fredsbevarande operationer.

På högkvarteret hyllade organisationen alla fredsbevarare - militär som civil - som har tjänstgjort sedan 1948, och speciellt dem som hade förolyckats i tjänsten under FN-flaggan.

Under minneshögtiden presenterade generalsekreteraren de första Dag Hammarskjöld-medaljerna till tre FN-tjänstemäns familjer; FN-tjänstemän som hade omkommit medan de utförde fredsuppdrag. Dag Hammarskjöld-medaljen är en ny ära, bildad genom en resolution i säkerhetsrådet i juli 1997. Den första medaljen var presenterad för Dag Hammarskjölds familj. Dag Hammarskjöld var den andre FN-generalsekreteraren efter vilken priset är döpt. Han miste livet i en flygplansolycka den 18 september 1961 medan han var på ett uppdrag i Kongo för att göra slut på konflikten.

Hyllad var också Kommendant Rene de Labarriere, den förste fredsmäklare som miste livet i en fredsbevarande operation. Labarriere, en fransk officer som tjänstgjorde som en militärobservatör i UNTSO, FN:s organisation för stilleståndsövervakning i Palestina, dödades av en landmina den 6 juli 1948.

Den tredje medaljen mottogs av greve Folke Bernadottes familj. Bernadotte var en FN-medlare i Palestina, som mördades den 17 september 1948 i Jerusalem, medan han sökte en förhandlingsbar lösning till Palestina-problemet.

Generalförsamlingen antog även en resolution, som i ett annex innehåller en deklaration med anledning av 50-årsjubileet av FN:s fredsbevarande insatser.

I en tid när fredsbevarande insatser möter stora utmaningar och har en viktig roll i bevarandet av internationell fred och säkerhet, hyllar generalförsamlingen de hundra tusentals män och kvinnor som de senaste 50 åren tjänstgjorde under FN-flaggan i nästan 50 missioner världen över.

Generalförsamlingen hyllade även minnet av mer än 1500 fredsmäklare som hade gett sina liv för fred och den välkomnade Säkerhetsrådets bildande av Dag Hammarskjöld-medaljen. Framför allt bekräftade generalförsamlingen organisationens engagemang för att fullt ut stödja FN:s fredsmäklare.

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld inspekterar hedersvakten på Njili flygplats kort efter att han anlände till Leopoldville den 13 september 1961, för att diskutera hjälp och stöd till Kongo. Till vänster om honom står premiärminister Cyrille Adoula och general Joseph Mobutu. Till höger om generalsekreteraren står general S. McKeown, kommendör över FN-styrkorna i Kongo.

FN MARKERAR 50 ÅRS FREDSINSATSER

Av KIM GARVAL
FN:s informationskontor för de nordiska länderna
Januari 1999

FN:s generalförsamling högtidlighöll 50-årsjubiléet för bildandet av FN:s fredsbevarande operationer den 6:e oktober i New York. Man hedrade minnet av 1586 FN-soldater som under åren har mist livet i fredens tjänst. Alla kommer postumt att motta den av säkerhetsrådet nystiftade Dag Hammarskjöld- medaljen.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan överräckte de tre första exemplaren av medaljerna till familjerna av de FN-anställda som omkom när de var i FN-tjänst. Medaljmottagarna representerar kända namn som Dag Hammarskjöld, FN:s andre generalsekreterare, som omkom i en flygolycka i Afrika 1961; greve Folke Bernadotte, FN-medlare i Palestina, som blev mördad i Jerusalem 1948 och den franske kommendören Rene de Labarriere, den förste FN-soldat som miste livet i en operation.

Låt oss gå tillbaka till starten för 50 år sedan

I juni 1948 anlände en grupp unga officerare från USA, Belgien och Frankrike till Kairo flygplats för att bilda det som skulle komma att bli FN:s första fredsbevarande operation, UNTSO (FN:s kommission för stilleståndsövervakning i Palestina). UNTSO var under ledning av den svenske greve Bernadotte. Uttrycket "fredsbevarande soldater" blev inte allmänt använt förrän mer än tio år senare, men dessa unga soldater på Kairos flygplats var de första av de drygt 750.000 FN-soldater som de följande 50 åren skulle tjänstgöra under FN:s blåa flagga i många av väldens oroliga områden.

De ursprungliga fredsbevarande operationerna i FN-regi var en nymodighet i förhållande till FN-stadgans lydelse. De finns inte omnämnda i stadgan. De internationella politiska förhållandena tvingade emellertid fram bildandet av sådana operationer som ett instrument för att kontrollera konflikter mellan stater.

UNTSO är fortfarande verksam med en styrka på 153 militära observatörer, och huvudkvarteret är Government House som ligger högt över Jerusalem.

111 länder har över åren ställt personal till förfogande för FN. Av dessa har 1586 omkommit i FN-tjänst. Bernadotte blev själv, som tidigare sagts, mördad av Stern-ligan i Jerusalem. Det är av denna anledning som han äras med en minneshögtid idag i generalförsamlingen. Som ett erkännande för denna stora insats, blev FN:s fredsbevarande soldater tilldelade Nobels Fredspris1988.

Under dessa 50 år har 49 operationer sett dagens ljus, 17 är ännu pågående.

Operationerna verkar idag i många av världens mest konfliktfyllda områden; i den nordvästliga och centrala delen av Afrika, på Balkan, i Kaukasus och södra Libanon, i Centralamerika och på Golanhöjderna.

Mycket ofta är de problem som landar på generalsekreterarens bord av sådan karaktär att ingen vill ta itu med dem eller vet hur de ska lösas, men de flesta operationer har varit framgångsrika, och världen glömmer dem. På vissa områden är situationen fortfarande så komplicerad och svår efter många års FN-insatser, att en tillbakadragning skulle betyda att oroligheterna åter-
intensifierades. Ofta är en mycket begränsad FN-närvaro tillräcklig för att ett fredligt tillstånd skall upprätthållas.

Det delade Cypern är tyvärr ett gott exempel på ett problem som ingen känner en bra lösning till, men FN:s närvaro sedan 1964 har kunnat förhindra en större konfrontation. En konflikt kunde, om den bröt ut i fullt skala, få mycket allvarliga följder för det mycket känsliga området.

FN:s fredsbevarande operationer har efter Berlin-murens fall och i synnerhet de senaste åren inte längre en hög profil. Även om endast drygt 14.000 soldater och poliser tjänstgör i de pågående 17 operationerna, behöver vi inte gå längre tillbaka än till 1994 under kriget i det forna Jugoslavien, då drygt 70.000 man var under FN-kommando. Till synes har FN och världen nu nått en maximal nivå gällande stora operationer. Statistiken visar nämligen att under de första 40 åren bildades 13 operationer, medan de under de senaste 10 åren har uppgått till 36.

Några få av dem har varit av traditionell karaktär utan egentligt militärt engagemang, där vapenstillståndlinjer övervakats. Andra har varit mer fokuserade på att hitta varaktigare lösningar, som exempelvis UNIKOM, som siste april 1991 har verkat på den kuwaitisk-irakiska gränsen, en operation som bildades av FN efter Gulf-kriget.

Sedan slutet på det kalla kriget 1989/1990 och den framgångsrika Namibia-operationen som resulterade i fred, demokrati och oberoende för landet, har fredsbevarande operationer visat hur allsidiga och användbara de kan vara om de är förnuftigt planerade och har tillräckligt stöd från FN:s medlemsländer. Bland andra framgångsrika och ofta glömda operationer skall här nämnas insatserna i El Salvador, Kambodja, Moçambique, och Makedonien. Alla var nyskapande och flera av dem kunde kväva eller lösa konfliktsituationer som kunde ha skapat regionala katastrofer.

I allt större omfattning har FN:s fredsbevarande insatser innefattat utbildad personal utöver den rent militära. Jurister med erfarenhet och insikt i frågor rörande mänskliga rättigheter, poliser, valexperter, fackfolk med kännedom om krigsförbrytelser och humanitära insatser arbetar nu i de flesta FN-operationer.

Tidvis har säkerhetsrådets mandat varit för ambitiösa och tilldelats för få resurser. Kämpande FN-soldater i f.d. Jugoslavien led under hopplöst otillräckligt mandat - tidvis har soldater och officerare givit till känna att säkerhetsrådet i större utsträckning spelade för mediagallerierna än fokuserade på att de lidande skulle få tillräckligt med hjälp. Ja, det är inte utan en viss bitterhet som medierna ibland blev kallade den 16:e medlemmen av säkerhetsrådet. Olycksdrabbade operationer fanns i Somalia, Rwanda och Angola - delvis på grund av otillräckligt stöd och styrning.

I början av 1990-talet genomgick FN en närmast katastrofliknande kris av förväntningar och det blev mycket klart för världssamfundet att organisationens maximala kapacitet var nådd. Men medlemsländerna får det FN som de är beredda att betala för, och flera länder, med USA i spetsen, är i dessa år ovilliga att följa sina betalningsförpliktelser.

Ingen internationell organisation kan klara det ålagda arbetet utan nödvändiga ekonomiska medel. Jämför man FN:s utgifter med medlemsländernas motsvarande poster, är exempelvis fredsbevarande operationer ovärderligt goda investeringar för världssamfundet och den globala freden.

Den sammanslagna utgiften för alla FN:s fredsbevarande operationer under det sista 50 åren ligger i storleksordningen 18 miljarder US dollar eller c:a 144 miljarder svenska kronor. Den så kallade "stjärnornas krig-forskningen" har hittills kostat omkring 50 miljarder US dollar eller c:a 400 miljarder kronor. Amerikanska, brittiska, franska och tyska försvarsutgifter var 1994 på omkring 400 miljarder US dollar (3200 miljarder kronor). Utgifterna till FN:s alla fredsbevarande insatser världen runt samma år (19 operationer) uppgick till 1% av detta belopp.

Organisationer som NATO bemyndigas för insatser av säkerhetsrådet, när målet är regional fredsbevaring eller fredsfrämjande insatser som till exempel de senaste veckornas övervägande om en aktion i Kosovo. "Regional fredsbevaring" kan vara ett nyttigt internationellt redskap. Det är erkänt i FN-stadgan men förutsätter mycket noga styrning och övervägning av säkerhetsrådet. Blir det däremot missbrukat, kan det lätt komma att framstå som en slags laglig täckmantel för brutalt beteende.

FN:s fredsbevarande insatser är en av de mest praktiska uppfinningarna i vår tid. På vägen till full mognad och användbarhet är det ett väsentligt mål just att öka dess effektivitet och moraliska auktoritet. FN:s medlemsländer har ett stort ansvar för att detta sker för "att frälsa kommande generationer från krigens gissel", enligt FN-stadgans inledande ord.

FREDSBEVARANDE INSATSER 1948-1998

VEM ÄR FN:S FREDSMÄKLARE?

I maj 1948 bestämde sig säkerhetsrådet för att bilda en fältmission för att övervaka en känslig vapenvila i det första arabisk-israeliska kriget. Två veckor senare anlände en inledande grupp på 36 obeväpnade observatörer till Mellanöstern som de första FN-fredsmäklare. Under de följande 50 åren kom mer än 750 000 individer, de flesta soldater, att tjänstgöra i 49 fredsbevarande operationer. Mer än 1580 militära och civila fredsmäklare förolyckades medan de tjänstgjorde i FN-missioner.

Vida kända som de blå hjälmarna p.g.a. deras speciella huvudbonader, har fredsstiftarna patrullerat i buffertzoner mellan fientliga parter, övervakat stillestånd och hjälpt att lösa lokala konflikter. Allt detta medan de lät sökandet efter en hållbar politisk uppgörelse fortsätta.

Detta "traditionella" fredsbevarande fortsätter. Militär personal och struktur förblir stommen i de flesta missioner. Emellertid är civilpoliser, valexperter och observatörer, minröjare, övervakare av mänskliga rättigheter och specialister på medborgerliga frågor och kommunikation en del av fredsbevarande insatser på 1990-talet. Deras ansvarsområde är allt ifrån att skydda och bära ut humanitärt bistånd till att hjälpa f.d. motståndare att genomföra komplicerade fredsavtal; från att assistera med demobilisering av f.d. soldater och deras väg tillbaka till ett normalt liv till att övervaka och genomföra val; från att utbilda civilpoliser till att övervaka att mänskliga rättigheter respekteras och att undersöka påstådda överträdelser.

Fredsbevarande missioner är kanske FN:s mest synliga men inte enda närvaro i konfliktområden. Lokalt anställda i FN-organ och -kontor, däribland UNHCR (FN:s flyktingkommissarie), WFP (Världslivsmedelsprogrammet), UNICEF (FN:s barnfond) och UNHCHR (FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter) arbetar ofta med fredsstiftarna. Tillsammans hjälps de åt att minska lidandet, de tar itu med flyktingars problem och de bidrar till försoning och återuppbyggnad.

Fredsbevarare har varit påkallade att stödja dessa FN-organs aktiviteter men även andra icke-statliga organisationers aktiviteter, som syftar till att ge humanitärt bistånd till människor som drabbats av konflikter och dess efterdyningar. I många missionsområden har en speciell representant för generalsekreteraren eller en annan senior-FN-tjänsteman utnämnts för att behålla politisk drivkraft i riktning mot fred, för att styra de fredsbevarande operationerna och för att förse FN-organen på fältet med övergripande samordning.

En utvecklande teknik:

Fredsbevarande insatser är en teknik, ledd och utvecklad av FN, utan någon enkel definition. Termen återfinnes inte i FN-stadgan.

Dag Hammarskjöld hänvisade till den som om den skulle tillhöra "Kapitel Sex Och En Halv" i stadgan och placerade den därmed mellan traditionella metoder att lösa konflikter lugnt, som exempelvis medling och insamling av fakta (Kapitel VI), och mer tvingande handlingar som embargon och militära interventioner (Kapitel VII).

Fredsbevarande operationer har traditionellt innefattat utplacering av främst militär personal från ett antal länder under FN:s ledning för att hjälpa till att kontrollera och upplösa väpnade konflikter mellan fientliga parter.

Från den första utplaceringen av militära observatörer i UNTSO, FN:s kommission för stilleståndsövervakning 1948, har FN:s fredsbevarande insatser utvecklats till att möta unika krav på helt olika sorters konflikter i ett ändrande politiskt landskap.

Traditionella fredsbevarande insatser, som föddes under kalla kriget, utvecklades under den ständigt närvarande skuggan av potentiella kärnvapenkonfrontationer. Kanadas premiärminister Lester Pearson, FN generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, hans medhjälpare Ralph Bunche och annan personal på fältet från många länder, de var alla personer som använde sig av följande tillvägagångssätt: de gjorde fredsbevarande insatser oumbärliga medel för att kontrollera konflikter i en delad värld plågad av spänningar.

Under de senaste åren har de konflikter som FN ställts inför genomgått betydande förändringar i antalet och karaktären. Tiden efter kalla kriget har kännetecknats av en spridning av inbördeskrig och andra väpnade konflikter inom stater vilket hotar internationell fred och säkerhet och orsakar enorma mänskliga lidanden.

Fredsbevarande insatser som från början utvecklades som ett medel för att handskas med mellan-statliga konflikter, har alltmer använts i inom-statliga konflikter och inbördeskrig. Dagens konflikter återkommer mellan tungt utrustade fraktioner med olika politiska mål och splittrade kommandogivare.

Fredsbevarare har, som en följd av detta, ibland funnit sig i situationer där vapenstilleståndsavtal ignorerats, där medgivandet för FN:s närvaro ifrågasätts och där statliga myndigheter och institutioner slutat fungera eller rasat ihop. Irreguljära trupper och miliser, som ignorerar eller avsiktligt bryter mot mänskliga normer, komplicerar genom sitt agerande fredsbevararnas uppgifter. De ständigt skiftande konfrontationslinjerna försvårar också arbetet.

Fredsbevarare har ofta som uppgift att utföra eller stödja komplexa civila eller militära funktioner som är viktiga för att behålla fred och för att börja återuppbygga och bilda institutioner i samhällen som är ödelagda av krig. Vid 50-årsjublieet kan man konstatera att FN:s fredsbevarande insatser har innefattat allt från att hålla fientliga parter fredligt ifrån varandra till att hjälpa dem att arbeta fridfullt tillsammans.

Fredsbevarande insatsers logik:

Fredsbevarande insatser faller i två breda kategorier:

• Militära observatörsmissioner utgjorda av ett relativt litet antal obeväpnade officerare, ålagda sådana uppgifter såsom övervakning av vapenstillestånd, kontroll av trupptillbakadragande eller patrullering av gränser eller demilitariserade zoner.

• Fredsbevarande styrkor bestående av nationella trupper, utplacerade för att utföra liknande uppgifter som militärobservatörer har. Ofta är de buffertar mellan fientliga parter.

Fredsbevarande insatser är baserade på principen att inblandningen av en opartisk FN-närvaro i ett konfliktområde kommer att minska spänningarna och tillåta förhandlade lösningar.

Medel och expertis, som vunnits över åren, har fungerat som bas för nya fredsbevarande uppgifter, som exempelvis förebyggande utplacering, skyddande av leverans för humanitärt bistånd i konfliktområden, hjälp med att bilda stabila och säkra miljöer i vilka det pågår försök att förstärka freden i konfliktens kölvatten. Det första steget, som ofta innefattar intensiva diplomatiska försök från FN:s generalsekreterare, är att säkerställa ett slut på stridandet och att säkerställa parternas medgivande innan fredsbevararna utplaceras.

Övertalningens makt, backad av våld:

De sista åren har vissa förutsättningar för en lyckad fredsbevarande operation blivit allt mer tydliga. Bland dessa kan nämnas ett genuint intresse från de stridandes sida att lösa sina meningsskiljaktigheter på fredlig väg; en klar fullmakt; starkt politiskt stöd i det internationella samfundet; och anskaffandet av de resurser som är nödvändiga i uppnåendet av operationens mål.

Närvaron av beväpnade soldater som kan besvara eld om de blir beskjutna är bara en av de faktorer som bidrar till fredsbevarande insatsers effektivitet. Dess riktiga styrka ligger i fredsbevararens opartiskhet, den bestämda myndigheten i det internationella samfundet, trycket från världsopinionen och mest av allt, parternas vilja till fred. Fredsbevararnas närvaro tillåter fortsatta politiska och diplomatiska försök att närma sig en mer långsiktig fred.

Fredsbevarande insatser kan fungera endast om parterna i konflikten visar den politiska viljan att respektera avtal och om de låter FN-tjänstemän utföra sina uppgifter.

FN:s fredsbevarande styrkor har traditionellt varit endast lätt beväpnade och har använt väldigt lite våld i självförsvar, eller i händelse av att väpnade personer försökte hindra dem från att utföra sina auktoriserade uppgifter. FN:s militära observatörer och civilpolis är ofta obeväpnade.

Fredsbevarande insatser möter sina svåraste utmaningar när de stridande parterna inte lever upp till sina avtal och striderna åter fortsätter; eller när de avsiktligt gäckar fredsbevarares försök. Fredsbevarare har strävat efter att stabilisera sådana situationer och att minimera lidandet för civila - ofta innebärande en stor personlig risk - med övertygning och förhandlingar. Detta trots oklara uppdrag och otillräckliga resurser. Emellertid har fredsbevararnas arbete ibland blivit omöjligt. Konflikterna i Rwanda 1994, Bosnien-Hercegovina och Somalia mellan 1992 och 1995 visar fredsbevarande insatsers begränsningar där det inte finns någon fred att behålla. De visar även dilemman bildade p.g.a. kombinationen av fredsbevarande insatser och användandet av våld.

Flyktingar anländer med FN-helikoptrar till Sofala, Moçambique, juli 1994.

En UNTAC-soldat från Ghana håller ett kambodjanskt barn. Ratanakiri, Kambodja, mars 1993.

När de väl är utplacerade har många missioner mött en svår eller fientlig miljö, där fraktioner på fältet med lätthet tog till hot eller våld. Därmed har hotet om eller tillgripandet av våld varit ett tillgängligt alternativ för FN. Under Kongo-uppdraget auktoriserades fredsbevarare 1961 av säkerhetsrådet att använda nödvändigt våld för att avsluta bortförandet av legosoldater som hade bidragit till upphörandet av provinsen Katanga.

Fredsbevarare var indragna i våldsamheter med väpnade element för att motarbeta utländsk inblandning som hade lett till en försvagad ställning för staten. I senare situationer har säkerhetsrådet försökt att utrusta de fredsbevarande operationerna med trovärdig militär kapacitet. Detta har bidragit till att man försökt undvika nödvändigheten att tillta våld.

I sådana demonstrationer av "robusta" fredsbevarande insatser har exempelvis UNTAES, FN:s övergångsadministration för Öst-Slavonien, Baranja och Västra Sirmium, 1996, varit utrustad med tunga vapen i avskräckningssyfte. Säkerhetsrådet har också auktoriserat medlemsstaterna att ge stöd från luftstyrkor eller andra kraftfulla åtgärder för att stödja missionen. I januari 1998 avslutade UNTAES framgångsrikt sin uppgift att försäkra sig om att det strategiskt viktiga området åter integrerades i Kroatien.

Precis som förmågan att använda våld kan avskräcka försök att hindra fredsbevarare från att utföra sina uppgifter, så kan även ett samhällsaktivt program, som strävar efter att förbättra människors liv i missionsområdet, skapa goodwill och utgöra en motivation för parterna att samarbeta med fredsbevararna, visar nya erfarenheter.

Skapandet av en fredsbevarande operation:

FN har ingen armé. Varje fredsbevarande operation måste vara konstruerad för att möta kraven för varje ny situation; och varje gång säkerhetsrådet påkallar bildandet av en ny operation måste komponenterna bli ihopsatta utifrån ett nolläge.

Det av 15 medlemmar bestående säkerhetsrådet auktoriserar placeringen av en fredsbevarande styrka samt bestämmer dess mandat. Sådana bestämmelser kräver minst 5 röster för att stödja frågan och de är ofta utsatta för veto när det gäller negativa röster från någon av rådets fem permanenta medlemmar (Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien och USA).

Generalsekreteraren utfärdar rekommendationer om hur operationen ska sättas igång och utföras och han rapporterar om dess framgångar; DPKO, avdelningen för fredsbevarande operationer, ansvarar fortlöpande för den verkställande ledningen, driften och det materiella stödet för FN:s fredsbevarande operationer världen över.

Generalsekreteraren utnämner chefen för styrkorna och ber medlemsstaterna att bidra med trupper, civilpoliser eller annan personal. Anslag, utrustning, transport och underhåll måste också tillföras av medlemsstaterna eller av privata leverantörer. Civil personal för understöd innefattar personal från FN systemet, som medlemsstaterna lånar, och individer som är rekryterade internationellt eller lokalt för att tillsätta specifika tjänster. Tiden som krävs för att placera en mission varierar, och det beror primärt på medlemsstaternas vilja att bidra med trupper till en speciell operation.

Huruvida tiden räcker till för finansiella resurser och transportförmåga har också en inverkan på den nödvändiga tiden för utplacering. 1973 utplacerades element för UNEF II, UN Emergency Force, till exempel, i Mellanöstern inom 24 timmar. För vissa missioner med mycket komplexa uppdrag eller svåra materiella problem, eller där fredsbevarare möter signifikanta risker, kan det emellertid ta månader att samla ihop och utplacera de nödvändiga elementen.

Under denna process tar intensifierade kontakter plats mellan medlemsstaterna, sekretariatet och parterna på fältet. Medlemmar av säkerhetsrådet, speciellt de fem permanenta medlemmarna, och stater som bidrar med personal, spelar en särskilt viktig roll. Regionala organisationer kan också vara inblandade. Konsultationer börjar i planeringsstadiet av en operation och fortsätter parallellt med operationens existens.

Hur fredsbevarande insatser finansieras:

Det vanliga är att kostaden för fredsbevarande insatser delas mellan samtliga medlemsstater i enlighet med stadgan. Generalförsamlingen fördelar därefter dessa utgifter baserat på en värderingsskala som kan appliceras på fredsbevarande insatser.

Denna skala beaktar medlemsstaters relativa ekonomiska välfärd. De permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet förväntas betala en större summa på grund av deras speciella ansvar att behålla internationella fred och säkerhet. Som svar på generalsekreterarens förfrågan, kan medlemsstater bidra med att frivilligt anmäla personal, utrustning, anslag eller annat stöd för fredsbevarande missioner. Stater, som tillhandahåller dessa viktiga komponenter, ersätts för dessa utgifter i missionsbudgeten genom överenskomna belopp. Att bidra med personal till fredsbevarande insatser är inte obligatoriskt; en stat som bidrar med trupper behåller rätten att dra tillbaka sin personal från en operation.

Militär och civil polispersonal i fredsbevarande operationer behåller förblir medlemmar i sin nationella styrka, men tjänstgör under FN:s kontroll och de förväntas uppföra sig i enlighet med den uteslutande internationella karaktär som deras mission har. Dessutom har många stater frivilligt gjort ytterligare resurser tillgängliga för att stödja FN:s fredsbevarande insatser utan ekonomisk kompensation i form av transport, anslag, personal och finansiella bidrag. Detta är långt över deras värderade del av kostnaden för fredsbevarande insatser.

I decennier har stater erkänt de unika fördelar med FN:s fredsbevarande insatser som ett medel för att hantera konflikter. Dess universella karaktär gör att det passar till en lång rad situationer och det försäkrar en legitimitet eftersom handlingarna utförs mer i det internationella samfundets intressen än i det nationella eller regionala intresset. FN:s fredsbevarande insatser kan också bidra till att rikta vår uppmärksamhet globalt, att främja samordning och att dela på bördan mellan de som ämnar att arbeta för freden även utanför konfliktområdet.

Finansiell kris:

Sedan 60-talet har FN:s fredsbevarande insatser varit plågade av finansiella svårigheter. Trots bestämmelser från säkerhetsrådet och generalförsamlingen, och trots en rådgivande åsikt av Internationella Domstolen 1962, som bekräftade att kostnaden av fredsbevarande insatser borde ses som organisationens utgifter - att betalas av alla medlemsstater - har många länder fortsatt med att sent eller delvis betala sina kostnader för fredsbevarande insatser. Denna situation nådde makalösa höjder i början av 90-talet, trots att generalsekreteraren lanserade den största och mest komplexa fredsbevarande missionen i FN:s historia. Den årliga kostnaden för fredsbevarande insatser 1993 uppgick till över 4 biljoner US dollar, med fler än 70 000 fredsbevarare utplacerade. 1998 är kostnaden beräknad till ungefär 1 biljon US dollar med c:a 12-15 000 fredsbevarare.

Vid slutet av mars 1998 ackumulerades medlemsstaters resterande skulder för fredsbevarande insatser till nästan 1,5 biljoner US dollar. Hälften av detta utgjordes av USA:s skuld.

Medlemsstaternas misslyckanden med att betala sina kostnader för fredsbevarande insatser har faktiskt
ökat bördan för de stater som inte har varit ekonomiskt kompenserade för viktig personal, utrustning och andra komponenter som de tillhandahöll.

Bildandet av en fredsbevarande mission

Bildandet av en fredsbevarande mission är resultatet av en komplex process:

* förberedelse av generalsekreterarens förslag, där man tar hänsyn till parternas ställning på fältet;

* konsultationer mellan medlemsstaterna och säkerhetsrådets handling för att bilda en operation samtidigt som man bestämmer dess storlek och mandat;

* generalförsamlingen bestämmer om operationens budget;

* fördelning av kostnaderna mellan medlemsstaterna;

* de nationella regeringarna bestämmer om, när och under vilka omständigheter de ska tillhandahålla personal, utrustning eller annan materiell support.

United Nations Peacekeeping

Dödsfall sedan 1948 (gäller den 30 september 1998)

TOTALT 1578

Vad god notera att dessa uppgifter fortsätter att skifta eftersom medlemsstaterna och andra källor ger tillkommande information om tidigare förolyckanden och om pågående missioner. Dödssiffrorna innefattar militär, civilpolis samt civil internationell och lokal personal.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan återser SHIRBRIG-trupperna vid Hoevelte kaserner i Danmark, september 1997.

Snabb respons:

Medlemsstater, sekretariatet och regionala organisationer anstränger sig för att snabbt besvara kriser och att placera ut fredsbevarare omgående.

Det har tagits initiativ för att förbättra förberedelsen, utbildningen, beredskapskapaciteten och materiella stöd för fredsbevarande insatser. Ett primärt instrument för att främja snabb gruppering är FN:s Standby Arrangements System, ett beredskapssystem, som initierades av sekretariatet 1994.

Beredskapssystemet innebär att regeringarna anger till sekretariatet den personal och utrustning som de kan tillhandahålla i ett givet läge. De berättar också hur lång tid det skulle ta att placera ut dessa.

Dock är det viktigt att notera att samtliga ansträngningar är baserade på principen att trupper endast skulle vara tillgängliga vid statens medgivande. Den avgörande faktorn i snabb utplacering kommer att fortsätta att vara, inte existerandet av effektiva strukturer, utan den politiska viljan hos medlemsstaterna.

FN:s underhållsbas:

Ett strategiskt placerat underhållsförråd i Brindisi, Italien, har besparat FN mer än 50 miljoner US dollar i nya anskaffningskostnader. Det har underlättat lagringen och underhållet av återanvändbara tillgångar från missioner som avslutats, det har sänkt kostnaden för att skeppa tillgångarna till nybildade missioner och för omfördelning av utrustning. Det har även möjliggjort en satellit-kommunikationsförbindelse mellan FN:s högkvarter och fredsbevarande operationer i Centralasien, mellanöstern och f.d. Jugoslavien.

Utbildning av fredsbevarare:

Övningsenheten, bildad i sekretariatets avdelning för fredsbevarande operationer, tillhandahåller ledning, experthjälp och information till medlemsstater om övning av fredsbevarare.

Enheten utvecklar övningsmoduler och annat material som syftar till att sprida den ackumulerade kunskapen och standardutformade procedurer som erhållits från år av fredsbevarande erfarenheter. Enheten arbetar med militära personalkolleger, så väl som med nationella och regionala övningsinstitutioner i många länder. FN:s assisterande team för övningar (UN Training Assistance Teams) och "train the trainers"- kurser har anordnats för att hjälpa medlemsstaterna att utveckla och realisera fredsbevarande insatsers övningsprogram. Enheten delar information med medlemsstater om utveckling och uppdatering av en fredsbevarande övningsdatabas på internet. En uppförandekod och diverse manualer och handböcker har planerats för att försöka uppnå uniformitet i grundläggande standard.

Snabbt utplaceringsbara missionshögkvarter:

Åtgärder har vidtagits för att bilda ett beredskapsteam bestående av förutbestämd militär och civil personal från FN:s sekretariat och medlemsstater som skulle vara tillgängliga för omedelbar avsändning till fältet vid början av en ny operation. Denna personalkärna lägger grunden för full mobilisering på fältet.

Tidiga missioner:

Den första operationen i Mellanöstern (UNTSO) och mellan Indien och Pakistan (UNMOGIP) innefattade utplaceringen av obeväpnade militära observatörer, uttagna från officersledet. Den första fredsbevarande styrkan bildades i efterdyningarna av Suez-krisen 1956 (UNEF I). 1964 utplacerades en medlingsstyrka på det delade Cypern (UNFICYP). Placeringen av FN-styrkan i Kongo (ONUC) var banbrytande med de strukturer och uppgifter som vid den tiden vanligtvis förknippades med fredsbevarande insatser. Som mest hade ONUC 20 000 anställda bestående av inte bara soldater, men även en stor civil komponent av tekniska experter, lärare, civil polis och administratörer.

Civilpolis:

Fredsbevarare kan vara civilpoliser som hjälper till att bilda förtroende i lokala samhällen. Civilpoliser spelar en alltmer viktig roll i FN:s fredsbevarande insatser. Civilpoliser var utplacerade i FN-missioner i Kongo på 60-talet, och har varit en del av FN-styrkan på Cypern i mer än 25 år. Med början i FN-operationen i Namibia 1988 har civilpolis-komponenter blivit extremt viktiga i FN:s fredsbevarande insatser.

Tre missioner 1998 är bemannade med personal, mestadels civilpoliser, från ett antal stater som tjänar under en FN-poliskommissionär. I Haiti hjälper civila polisen att bygga en ny haitisk nationell polis. I Kroatien har en FN-stödgrupp bestående av civilpoliser bildats för att övervaka de kroatiska handlingarna i Öst-Slavonien och för att uppmuntra respekt för rättigheter gällande de som bor och de som återvänder till området. I Bosnien-Hercegovina tjänar över 2000 poliser från 42 stater FN:s internationella specialtrupper, som är en del av FN:s mission (UNMIBH) där. Deras uppgifter innefattar övervakning av den lokala polisens prestationer, genomförande av undersökningar, tillhandahållandet av ledning som syftar till att bilda en multietnisk poliskår som respekterar alla folks rättigheter i staten, oavsett etniskt ursprung.

Civilpolis från ONUSAL, FN:s observatörsgrupp i El Salvador, övar den nya polisstyrkan i samma stat, 1992.

Mångfacetterad mission:

Efter intensiva diplomatiska överläggningar i slutet av 80-talet och början av 90-talet mellan de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, medlemmarna i ASEAN (Association of South East Asian Nations) och andra intresserade stater, som ledde till att Paris Fredsavtal gällande Kambodja slöts, har UNTAC, FN:s övergångsmyndighet i Kambodja, bildats för att realisera detta avtal.

Med början i mars 1992 ledde UNHCR en ambitiös kampanj för att sända hem och återställa c:a 360 000 kambodjanska flyktingar. I juli 1992, började UNTAC att utöva kontroll över utrikespolitik, försvar, säkerhet, ekonomi och information i överensstämmelser med den givna uppgiften för FN att leda administrativa strukturer, så att man kunde bilda en neutral miljö för att hålla val.

UNTAC; med 21 000 militär och civil personal från fler än 100 stater, har ett brett mandat för att leda stillståndet, övervaka slutet av utländsk militär assistans och tillbakadragandet av utländska styrkor; omgruppera, indela och avväpna alla väpnade styrkor bland de kambodjanska parterna; kontrollera och leda de administrativa strukturerna, inklusive poliskåren; försäkra respekten för mänskliga rättigheter; och organisera och genomföra val.

I valet, som över 4 miljoner kambodjaner var registrerade för, hjälpte UNTAC:s militära personal och c:a 60% av dess 3600 civilpoliser till med säkerheten; c:a 1400 ordnade vallokaler och 200 mobila team upprättades. C:a 50 000 kambodjaner rekryterades och utbildades av UNTAC att utföra väsentliga uppgifter i valet. När UNTAC:s mandat var avslutat behölls en närvaro för politiska frågor och för frågor om mänskliga rättigheter. Utvecklingsarbetet fortsatte.

Samarbetet med regionala organisationer:

Att samarbeta med andra mellan-statliga och regionala organisationer är en ny inriktning för fredsbevarande insatser. I Liberia var UNOMIL den första FN fredsbevarande missionen som utfördes i samarbete med en fredsbevarande operation som redan bildats av en annan organisation. Från konfliktens början togs initiativ av en subregional organisation, ECOWAS (Economic Community of West African States), med en fredlig överenskommelse som mål. Denna innefattade bildandet av ECOMOG, den militära observationsgruppen av ECOWAS 1990. Genom samtal som leddes av ECOWAS, slöt man fredsavtal mellan de stridande liberianska fraktionerna i Cotonu, Benin, 1993. UNOMIL bildades 1993 och arbetade för att verkställa den överenskommelse som ledde till en framgångsrik gemensam övervakning av 1997 års val. Detta markerade slutet på Liberias onda inbördeskrig. Kapitel VIII av stadgan föreskriver regionala lösningar för att klara upp konflikter och behålla fred trots att det inte ger en precis definition av vad dessa lösningar skulle vara.

Flertalet regionala organisationer och arrangemang börjar spela en signifikant roll i samarbetet med FN speciellt när det gäller fredsbevarande insatser. 1997 godkände säkerhetsrådet fortsättandet av närvaron av en 800 man stor styrka stationerad i Centralafrikanska Republiken för att implementera Bangui-avtal. Detta avtal är känt som MISAB och det är sammansatt av personal från 7 stater. I mars 1998 bestämde säkerhetsrådet att MISAB skulle ersättas med MINURCA, FN:s mission i den Centralafrikanska Republiken. I nästan varje aktuell afrikansk konflikt som har lett till en fredsbevarande mission, har OAU (Afrikanska enhetsorganisationen) försökt att förstärka FN:s roll, ofta genom att utöka stödet för den fredsbevarande processen.

I Bosnien-Hercegovina arbetar UNMIBH i nära samarbete EU:s högrepresentant, med den NATO-ledda styrkan och med OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). I Georgien samarbetar UNOMIG med OSSE med OSS:s (Oberoende Staters Samvälde) fredsbevarande styrka. I Tadzjikistan arbetar även UNMOT med OSS:s fredsbevarande styrkor.

Multifacetterade fredsbevarande insatser: Moçambique

Ett par år efter det att Moçambique fick självständighet från Portugal 1975, kastades den utarmade staten in i ett långt och försvagande inbördeskrig. Efter diplomatiska ansträngningar och svepande politiska byten i södra Afrika, signerade Moçambiques regering och RENAMO, Moçambician National Resistance, ett allmän fredsavtal 1992. Som en del av detta avtal bildades ONUMOZ för att övervaka och stödja ett vapenstillestånd, att hjälpa till vid demobilisation såväl som att övervaka och kontrollera alla aspekter av nationella val.

Tidigt 1993 utplacerades c:a 6500 trupper och militära observatörer under ledning av generalsekreterarens representant. Moçambiques regering fick teknisk assistans för att organisera val, och ONUMOZ lanserade ett humanitärt biståndsprogram för att hjälpa de 3,7 miljoner som blev flyktingar i kriget. UNHCR kunde sända hem 1,3 miljoner flyktingar. Den treåriga operationen var den största någonsin som kom att genomföras av UNHCR i Afrika. Demobiliseringen, som startade 1994, omfattade med tiden fler än 76 000 soldater från båda sidor. 10 000 av dessa återförde ONUMOZ i den nya nationella armén. ONUMOZ samlade in c:a 155 000 vapen.

Den humanitära komponenten av ONUMOZ tjänstgjorde som ett paraply för FN-organen och de icke-statliga organisationerna för att fokusera på att återupprätta viktig service i landsbygden, att åter integrera flyktingar inom landet och f.d. soldater i det civila livet, att genomföra program för uppmärksamhet för landminor och för minröjningar.

Eftersom 80% av grundskolorna i Moçambique har varit stängda eller förstörda och den sociala servicen avbruten, har UNHCR och några icke-statliga organisationer byggt mer än 700 grundskolor och 250 hälsovårdsmottagningar. C:a 6,3 miljoner röstande har varit registrerade medan ONUMOZ hjälpte RENAMO och andra oppositionella grupper att omforma sig till politiska partier och att tävla effektivt i valet. ONUMOZ undervisade även befolkningen om deras rösträtt.

Under FN:s ledning hölls Moçambiques första fler-partival i oktober 1994. Den övervakades av 2300 internationella observatörer och ONUMOZ lämnade landet i januari 1995.

ONUMOZ-observatörer följde valet på nära håll i Moçambique, oktober 1994.

Finansiering:

Kostnader för FN:s fredsbevarande insatser 1998 beräknas till ett belopp mindre än 20 amerikanska cent per person i världen, eller totalt 1 biljon US dollar. Världen över spenderar regeringar runt 700 biljoner US dollar på militära aktiviteter.

I jämförelse beräknas den ackumulerade kostnaden av FN:s totala utgifter relaterade till fredsbevarande insatser de senaste 50 åren (sedan 1948) uppgå till c:a 18 biljoner US dollar.

Godkännande av andras tvingande handlingar:

Under Kapitel VII i FN-stadgan kan säkerhetsrådet vidta åtgärder för att ta itu med hot mot fred, brytning av fred och aggressionshandlingar. Vid flera tillfällen har säkerhetsrådet auktoriserat medlemsstater att använda alla nödvändiga medel - inklusive våld - för att nå ett uppsatt mål. Medgivande av parterna krävs inte nödvändigtvis. Med sådan säkerhetsråds-auktorisation har medlemsstaterna format koalitioner för att ingripa militärt tillsammans, som i den koreanska konflikten 1950 och, mer nyligen, efter Iraks invasion i Kuwait, i Somalia och Rwanda, för att återupprätta den legitima regeringen i Haiti, Bosnien-Hercegovina och Albanien. Säkerhetsrådet auktoriserade även utplacering av en multinationell fredsbevarande styrka i Centralafrikanska Republiken, som i mars 1998 ersattes av fredsbevarande operationen MINURCA.

Även om de har säkerhetsrådets stöd, har dessa handlingar helt varit under de deltagande staternas kontroll och inte under FN:s kontroll. Därför är de tydligt skilda från fredsbevarande operationer.

Fredsbevararen som minröjare:

Landminor hotar den civila befolkningen och orsakar ekonomiska och sociala förödelser i länder som återhämtar sig från konflikter. Fredsbevarare genomför ofta en rad minröjande aktiviteter. Dessa innefattar minundersökningar och kartläggningar; bildandet av databaser; minröjningar; utbildning av lokala minröjare och nationella minröjningsinstitut; och organisation av kampanjer för medvetenhet om minor.

Övervakning av vapenstillestånd och patrullering i buffertzoner:

En soldat tittar genom en kikare från en observationspost. Detta är den klassiska bilden av FN:s fredsbevarande insatser - att observera och rapportera om vapenstillestånd och behållandet av buffertzoner eller demilitariserade områden förblir viktiga uppgifter för fredsbevararna. Under tidiga fredsbevarande missioner i Mellanöstern och på gränsen mellan Indien och Pakistan, till exempel, utplacerades militära observatörer för att övervaka vapenstilleståndsavtal och för att undersöka och rapportera överträdelser.

FN:s fredsbevarare intog en position mellan stridande parter för att separera dem, en militär taktik för att bevara freden, som i Sinai och på Golanhöjderna på 70-talet. Den allra första förebyggande fredsbevarande styrkan i Makedonien (UNPREDEP) fortsätter att utföra viktiga gränsövervakningar och observationer som ett försök att förebygga spridning av konflikten till grannländerna.

För mer upplysningar, var god kontakta:

RUNIC- Brussels

RESIDENCE PALACE
Quartier Rubens
Block C2 (7th floor)
Rue de la Loi 155/Wetstraat
B -1040 Brussels

Tel. (32) 2 788 8484
Fax. (32) 2 788 8485

E-mail: info@runic-europe.org
Hemsida: www.runic-europe.org